Jag omsluts och får syn på min dolda empati

Tori Wrånes installation ”Big water” på Accelerator är djupt originell

Publicerad 2022-10-22

Tori Wrånes ”Big water”, 2022. Stillbild från video, filmad under musikfestivalen Ilios, Harstad, Norway.

När jag såg filmen Cow (2021) kände jag en ny sorts empati, för en huvudkaraktär som är just en ko. Den uppstod förmodligen i krocken eller harmonin mellan djuret och det som kändes som det mänskliga. När kossan rör sig till ljudet av en olycklig kärlekslåt eller när hon tittar rakt in i kameran och säger muu, fast det känns som att hon säger ”Gör något!” eller när hon blir ”tagen bakifrån” av en tjur som förfört henne, sen gör henne på smällen, så känns det som att det är en skildring av oss människor.

Det kanske är fel att nöja sig med slutsatsen att när djuret upplevs som en människa så uppstår en form av empati eftersom man känner igen något. Men oavsett så var det främsta jag tog med mig från filmen en känsla jag inte visste att jag hade, det var subversivt, originellt – som något annat helt enkelt.


Något liknande kände jag märkligt nog när jag omslöts av den norska konstnären Tori Wrånes sexkanaliga videoinstallation Big water inne på Accelerator. Filmen utspelar sig mestadels under en tropisk vattenyta, till ljudet av ett musikverk som främst spelas genom flöjt. Där får man följa ett gäng muterade pälsvarelser som rör sig under ytan, lika både maneter och mammutar på samma gång. När en stark strålkastare träder in är det en påminnelse om ett övergripande hot. Ytan, den verklighet som finns bortom den som skildras, gör sig påmind. Och varelserna måste fly upp på land. 

Uppe på ytan ser dessa maneter till mammutar ut som melankoliska och sårbara människor där de hukar uppe på klipporna. Samtidigt hörs flöjten. Den låter som sorg, som något akut, som fara och som en befrielse på samma gång.


Precis som med filmen Cow så uppstår en empati. Dessa muterade varelser skulle kunna vara enbart konstnärliga artefakter, men Wrånes arbete med att göra dem till varelser vi trots allt känner till, men ändå står helt utanför, gör att videoinstallationen bottnar i just den känslan jag blir överraskad av. 

Jag sitter alldeles hypnotiserad på den trappliknande, cylinderformade skulpturen, som är en del av installationen, men som finns till som ett podium för besökarna att sitta och följa videoinstallationen på. När jag sitter där märker jag inte att podiet snurrar, det får jag höra senare, så långt inne i Wrånes värld är jag.  

Wrånes arbete är ett undersökande genom förvrängningar, mutationer och ljud och ljus som uppstår på nya platser – utifrån ramar som ligger bortom det vi känner till. Verket befinner sig hela tiden i gränslandet mellan det faktiska och surrealistiska, mellan det arktiska och det tropiska, mellan djur och människa, mellan sorg och befrielse, mellan vattenyta och land. Och mellan att stå både utanför och inuti de muterade varelsernas konstruerade kroppar.


Längre in på Accelerator pågår en annan utställning, Mother Courage and her children som består av performance, film och ljudverk. I det inledande rummet rullar ett 90 minuter långt filmprogram som består av elva kortfilmer av regissörer och konstnärer från olika generationer. Den äldsta filmen är från 1956 och den senaste från 2012. 

Vi ser bland annat protester mot USA:s krig i Vietnam, äggkastning mot imperialismens ansikte, studenter som 1968 springer genom Västberlin med en röd flagga och elever som flera år senare iscensätter samma aktion i Stockholm. Vi ser också en naken konstnär insmord i lera gå runt på NK och leta efter rätt parfym. Eller en kvinna som lägger sig på tvären på olika offentliga platser. 

Jag är väldigt förtjust i det här, det känns faktiskt subversivt. Kanske säger det mer om min upplevelse av att de konstnärliga fälten alltmer alienerar sig mot politisk konst. Att en form av apati, minimalism, svalhet och det apolitiska på senare tid premierats före det subversiva och politiska. Det jag ser på filmerna liknar kanske främst något symbolpolitiskt, men även det gläder mig där jag sitter.


Ännu längre in pågår ett performance av den ukrainska multikonstnären Maria Kulikovska. Redan på långt håll går det att höra något som liknar gamla kyrkklockor som ringer. Här är det två gjutjärnskroppsdelar, en överkropp med två ansikten som hänger från taket och som är öppen på undersidan. Ansiktet mot ryggen föreställer konstnärens mor. Där vevar Maria Kulikovska sin hand för att slå i klockorna, det gör hon tills hon inte orkar mer och säger: jag kan hålla på så här hur länge som helst.

Klockorna som slår gör det under de faktiska flyganfallen i Ukraina och ljudet från gjutjärn i Stockholm, kropparna, blir en ständig och akut påminnelse. Det känns inte helt riktigt att detta rum ligger så långt in. Varför inte låta det exponeras till den grad att besökarna inte kan välja om de ska gå in eller inte?

Väggarna i rummet är målade och klottrade i ett slags barnets eller ton-åringens sinne för färg och form. Och blandas med textrader som ”Stay alive”, med rosa, gulliga blommor intill. Det skulle kunna vara Bee Gees gamla låt.

Men det är det inte. Det handlar kanske framför allt om det som också står på väggen:

”Sorry for being daughter 

of refugee mom

of refugee grandmom

of refueee grandgrand mom

for become refugee”


Mödrar och döttrar, och skolflickor. Jag kan inte sluta tänka på hur rummet också ser ut och känns som ett flickrum. Vilket inte heller får mig att sluta tänka på det som sker parallellt som kriget i Ukraina pågår: en blodig feministisk revolution som leds av skolflickorna och tonårstjejer och kvinnliga studenter i Iran och Kurdistan. Där flickor och krig, flickor och flykt, flickor och blod, flickor och död gränsar till varandra.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln