Han tvingar oss ner på knä

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-05-06

Ulrika Stahre ser Nedko Solakov på Rooseum

Nedko Solakov:  This is me, too .

Det är inte ofta Rooseum slår till med en retrospektiv över en enskild konstnär och nu när det händer är det helt i sin ordning att det är Nedko Solakov som intar hallen med sina försiktigt interaktiva verk. Rooseum har profilerat sig som mötesplats för konst i bred mening och publikens roll är inte längre bara att gå runt och glo lika lite som konsthallens roll bara är att bjuda på konsumtion. Nå, den medskapande publiken kanske inte ställs i första rummet här, men åtminstone den vakna och hängivna.

Solakov, verksam i Sofia, är konstnären som tvingar sina besökare ner på knä och nära intill väggarna. Teckningar och korta texter, dramer i ett mikroformat, har tillkommit på väggar, spegelramar, tapeter. Små figurer som är övergivna, undrande, eller texter som är spetsiga, leker med betraktaren. Det är sagans mest lakoniska byggstenar - det finns något, ett fenomen, som måste förklaras eller kompliceras - som är i farten och Solakovs förmåga att balansera text mot bild är utställningens behållning.

Men runt dessa små figurer, runt mikromötet mellan publik och konst, finns stora rumsinstallationer över en rad teman, helt eller halvt fiktiva. Att jorden är platt, att El Greco hade ett talangfullt alter ego, El Bulgaro, att konstnären kan vara vad som helst, till och med en snöflinga. Allt detta framställt i ett labyrintiskt överflöd av film, texter, objekt, fotografi, måleri och teckningar. Parallella världar där det mesta handlar om att vara någon annan eller något annat. Solakovs utställning är på något sätt som ett stort rollspel. Jaget i världen, inte utbytbart men möjligt att variera, är lika mycket som konstnären i världen en figur från en instabil kategori, en hybrid.

Utställningen är en explosion av påhittighet och fyndighet, men om inte en kall fläkt av allvar funnits hade den utan tvekan blivit påfrestande. Men Solakovs, någonstans mellan ironi och allvar eller mellan ironi och cynism, manövrerar det hela framåt. Man kan bli provocerad av den gränslösa egotrippen i ett verk som Some of My Capabilities, men lika rörd av Fear, en samling lerklumpar, av flygskräck kramade till tomrummets former, förstörda i bränningen och utställda som skärvor med avtryck. Verket är också helt i linje med det polymorfa, det ständigt omvandlade jaget och omgivningens osäkerhet.

I en både ironisk och storslagen gest ställer Solakov också ut på den för reparationer stängda Malmö Konsthall. Här visas A High Level Public Art Project with a Catalogue, som är precis vad det heter. Högt upp på konsthallsbyggnaden har Solakov tecknat och skrivit, synligt är det ibland från marken men mest synligt i en katalog. Så här kan man stå, titta i katalogen som i ett facit och sedan ta en titt på "verkligheten", alltså konsten. Hög nivå med glimten i ögat.

Konst

Ulrika Stahre

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.