Accelerator

Konst som tar grepp på vilka vi är efter pandemin

Kollektiv gemenskap och inbäddad trygghet på Accelerator

Av: 

Camilla Hammarström

Jonathan Baldocks kokonger.
Jonathan Baldocks kokonger.

KONST

Vad gör vi med erfarenheten från nedstängningen av samhället under pandemin? Den underjordiska konsthallen vid Stockholms universitet, som äntligen slagit upp sina portar igen, aktualiserar frågeställningen med två utställningar på temat ”transformation, relationen till den mänskliga kroppen och vårt förhållande till personligt utrymme”. De två konstnärerna gestaltar kroppars relationer till varandra och utvecklar dessa frågor på väsensskilda vis.

Jonathan Baldocks kokonger hänger från taket i en mäktig installation som tar rummet i anspråk. De liknar stora fågelbon eller puppor där de roterar svagt. I deras öppningar kan man få syn på innehållet: ull eller lavendel som sprider en lugnande doft i rummet. Här och var sticker fötter eller händer ut. I en öppning sitter två öron monterade som lyhörda paraboler. Ett ansikte med slutna ögon vilar i en annan.


Det väcker tankar kring död och återfödelse, vila och inbäddad dvala. Mina associationer går också till antroposofernas förkärlek för naturliga material, den där känslan av kvalmig instängdhet jag minns som elev i waldorfskolan. Doften av ull och lavendel, en högtidlighet som inte fick brytas. Också här är stämningen seren och omslutande, på ett vis som invaggar i lugn, men samtidigt får mig att värja mig. Som mot en plötslig sömnighet.

Kokongerna är flätade av korgmaterial och garn som konstnären spunnit av ull från sin hemtrakt. Det tidskrävande hantverket är ett sätt att sakta ned tiden, få den att bli påtaglig, bli en förlängning av konstnärens kropp. Verket är skapat för Accelerator under två år av isolering och lyckas ge form åt den dubbla erfarenheten att vara innesluten. Kokongerna blir på en gång kryptor och skyddande höljen, avskildheten både dödsbringande och fylld av möjligheter.


I performanceverken av Adèle Essle Zeiss är människor sammanbundna av rep som löper i block mellan dem.

I Tyngdspegel – Gång går fyra personer med slutna ögon kopplade med varandra. När en person backar, dras den andra framåt. Det är en delikat balans som måste upprätthållas, för att hålla repen sträckta. Här krävs en lyhördhet för de andras rörelser inom koreografins gränser.

Från Adèle Essle Zeiss performance ”Tyngdspegel”.

I Tyngdspegel – Skifte är sex personer hoplänkade av rep som löper upp i taket. Först ligger de på golvet, sedan lyfts de sakta till stående med hjälp av varandras åtbörder. De påminner om kasperdockor som låter sig styras av en annan kraft. Men här är den gemensam, det är det kollektiva samspelet som reser kropparna.


Det hela bygger på långsamhet, det skapas en meditativ stämning av koncentration i rummet. Tyngdlagen och människans balanssinne samverkar i små delikata gester. Förflyttningarna sker sakta, med omsorgsfull precision. Här läggs i dagen hur beroende människorna är av varandra. Denna växelverkan sker ju både globalt och i de mest intima relationer. Den kan ta sig exploaterande uttryck, men även visa på solidaritet och omtanke. Jag tänker mig bloss av uppfordrande hopp i en brutal värld.

ANNONS

Bokrea: exklusivt på Adlibris! Populära böcker i bokrean som du bara hittar hos Adlibris är här.

Extern länk från Adlibris

Beställ här

Publisert:

LÄS VIDARE

Härligt fri och vilse i von Hausswolff-land

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Accelerator