Datorkyrkogården i fokus på Fotografiska

Dyrbara metaller från skrotad elektronik blir åter ett gift för folket

helskärm

FOTOKONST På annonssajten Blocket får nationalekonomernas nedsippringsteori, att rikas pengar ska ”rinna ner” till de mindre bemedlade, sitt praktiska uttryck. Kultur-tras-medelklass som undertecknad köper varor från en välstruken kvinna från Djursholm. När den begagnade tv:n inte fungerar till tv-spelet säljs den vidare till en snubbe som ännu inte lärt sig svenska, i en förort längst ut på blå linjen. Tv:n rör sig neråt i samhällsstatus, som en schablon för klasshierarkin.

Men vad händer sen, när tv:n passerat sin sista säljes-annons? På den senaste utställningen på Fotografiska i Stockholm, Pieter Hugos This Must Be the Place (t o m 1 december) får vi svaret. Mitt i ett sopberg fyllt av mac-skrivbord och gamla datorskärmar står en trött ghanesisk pojke. För att försörja sig sätter han eld på elektronik som dumpats från västvärlden. Efter att de livsfarliga plastångorna blåst bort blottas metaller och annat råmaterial som kan säljas vidare. Samma ämnen som redan vid gruvutvinningen bidragit till afrikanska inbördeskrig blir återigen ett gift för folket.

Cirkeln går runt och nationalekonomerna skulle kanske kunna hävda att deras teori fungerar, tv:n som ursprungligen kostat 20 000 går ner i pris för var hand som äger den. Problemet är bara priset den sista handen får betala. När välståndet droppar ner är det inte mycket kvar till de törstigaste.