Publicerad:
Uppdaterad:

Reflektioner av identitet och makt

Trine Søndergaard har något meningsfullt att säga oss

Av: Fredrik Svensk

Publicerad:
Uppdaterad:

Efter att nyligen ha visat den historiska utställningen Från guldålder till Hammershøi följer Göteborgs konstmuseum upp med en samtida dansk fotograf som traderar och speglar samma nationella arv. Skeptiskt nyfiken på vad detta nationella fokus kan betyda lämnar jag mitt karantänsliv framför datorn för att låta museet ta det uppkopplade hemmets plats.

Trine Søndergaards stora utställning 148 works frontas av en bild av en rödhårig flicka som håller en rund spegel mot utrymmet mellan näsan och höger öga. Ögonlocket är slutet, och vi ser detta ena öga och ansiktshalvan dubblerad.


Bilden alluderar på både kubismens multiplicering av perspektiv, polisfotografins trick för att i en bild skildra brottslingar i både profil och framifrån, samt, så klart, alla de oändliga konstnärliga projekt som skildrar kvinnor med speglar och ställer frågor om identitet, begär och makt.

Untitled reflection #6 (2015), som verket heter, inger en känsla av att flickan lyssnar på spegeln, likt en snäcka, och kommer i kontakt med något som vår visuella kultur inte kan exploatera. Eller är det så att flickan bara tillhör den växande internetkulturen kring ASMR, ni vet youtube-klippen som framkallar en skönt kittlande känsla i hela kroppen?
Svarar kanske Søndergaards konst bara, som så många andras, på vår tids splittrade kris- och kontrollsamhälle med att hänge sig åt känslorna, rädda de egna känslorna, som hela världen tycks vill lägga beslag på?

Nej, inte bara, för Trine Søndergaards konst upprepar också konsthistoriskt välkända och sammanhängande teman. Den behandlar frågan om konsthistoriens genrer, fotografiets möjligheter och bilden av den vita kvinnan. Särskilt tydligt blir det i serien Interior (2012), som fotografiskt imiterar stämningen i Vilhelm Hammershøis måleri. Men till skillnad från hos Hammershøi, så är kvinnan i den svalt nordiska hemmiljön frånvarande i bilden. Däremot återkommer stämningen i Hammershøis sätt att porträttera kvinnor i flera andra serier så som Untitled från 2019 och Monochrome från 2009.

I dessa kvinnoporträtt, liksom i den överhängande delen av Søndergaards konst, görs bruk av fotografins traderade möjlighet att isolera sitt objekt, låta dess miljö vara okänd, och därmed framkalla ett magiskt sken kring det porträtterade. Det är en teknik som används både av konsthistoriker för att analysera skulpturer från hela världen och av kulturindustrin för att skapa filmstjärnor. I båda fallen uppmuntrar avståndet och inramningen ett jämförande betraktande. Men dagens instagramiferade tillvaro, som demokratiserat och kommersialiserat just detta, får Søndergaards en gång så populära och kritiskt laddade fotografiska metod att kännas ålderdomlig.

Foto: Göteborgs konstmuseum

Den längre stillebenserien Borgeherre (1756-2019/2020) består av 56 bilder av en hög med äpplen. På den första bilden är äpplena mogna och på den sista synnerligen ruttna. Att förankra verkets tillblivelse till 1756 fungerar som ett enkelt sätt att göra sig själv delaktig i stillebenmåleriets konsthistoria, och därmed utmana en linjär, till förmån för en cirkulär förståelse för tid.

För den som söker det nya i konsten lämnar Søndergaards konst inte mycket till övers, i stället värnar den en helt annan tids- och rumsuppfattning. Här finns ingen institutionaliserad avantgardism, inget deltagande i tävlingen om att hitta nya spelregler, eller nya sätt att göra och visa konst på. Trine Søndergaards konst ger implicit hela denna konstsyn underkänt betyg. Men till förmån för vadå?

Oavsett om hon arbetar med stilleben, kvinnoporträtt, interiörer eller landskapsfotografi, så är hon beroende av ett lika estetiskt som psykoanalytiskt förankrat betraktarkontrakt. Trots det närmast schablonartade, så är det något med behandlingen av dessa genrer och vad de avbildar som ger intryck av att vilja berätta något meningsfullt för oss i dag. Men så fort jag tror jag vet vad det är jag ser, så strejkar medvetandet och jag får tänka om. Som om jag verkligen blivit immun mot möjligheten att begripa min egen upplevelse av något alltför välkänt.

I ”dessa tider” är det svårt att inte påminnas om att konstbegreppet och museet är jämngamla med immunologin. Kanske har konstens viktigaste funktion varit att just genom sin imaginära och museets arkitektoniska distans till världen utanför trolla fram en slags flockimmunitet mot förhastade slutsatser kring vad det är man upplever och vem man egentligen är? Både min förmåga att låta tankarna vandra och fantisera kring vad jag ser och känner inför Søndergaards bildvärld och min förmåga att bestämma vad jag tror mig veta tack vare min konstkritiska expertis framstår plötsligt som del en och samma riggade vidskepelse. Har kombinationen Covid-19 och Trine Søndergaards konst förvandlat hela min kritiska reflektionsförmåga till en livslögn?

Att i museets stora salar, handspritad och ren, få gå runt och ostört umgås med 148 neokonservativa fotografier från Danmark är en ambivalent kamp med det oskrivna kontrakt som jag tror Søndergaards konst kräver. Samtidigt är det en ynnest att slippa sitta hemma bakom en skärm och titta på detta. För aldrig har det väl varit mer uppenbart hur långt mycket mer steril och ideologiskt kraftfull datorns distans är jämfört med en vitmålad vägg på ett museum.

Publicerad:

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad: