Konstfull terapi

Fredrik Svensk nystar i en utställning med många trådar

Fredrik Svensk

helskärm

Lite avskilt längst bak i det -stora galleriet på Malmö konsthall är Oscar Tuazons plåtiga bås Reading booth installerat. Lagom obekvämt kan en sitta där och läsa Kafka, och med fördel novellen Familjefaderns bekymmer från 1919.

Huvudkaraktären Odradek har nämligen lånat namn till en stor grupputställning sammansatt av konsthallschefen Mats Stjernstedt tillsammans med den franske curatorn François Piron. På Odradek visas Tuazon tillsammans med verk av bland andra Laura Lamiel, Henri Jacob, Katinka Bock, Nairy Baghramian och framför allt Judith Scott (1943–2005).

Novellens Odradek är sammansatt av trådar, och det förblir oklart vad denna Kafkakaraktär egentligen är för ett slags väsen. Trots att många av dess handlingar påminner om en människas, så är det helt klart att det inte är det. Eller rättare sagt: om det är en människa, så överskrider hen de flesta kända funktionsvariationer.

Något liknande gäller Judith Scotts skulpturer, fast tvärtom. De är uppbyggda kring en kärna dold av oändliga lager av tvinnat mångfärgat garn, sladd, band, rep och annan fiber. Tillsammans bildar de former, som härmar något organiskt, likt stora kroppsdelskuddar med en egen integritet.

När Scotts verk placeras tillsammans med exempelvis Franz Erhard Walthers klassiska textilrustningar – i ljuset av Kafkas sätt att visa hur precis vad som helst kan spela en aktiv kvasimänsklig huvudroll i världens drama – stigmatiseras de inte till ett uttryck för hennes funktionsvariation, som döv autist med Downs syndrom. Kombinationen av konstverk i utställningen förvandlar hennes konst till något mer än konstterapeutiska övningar. Samtidigt som den placerar konstterapin i centrum av samtidskonstens möjligheter.

Walthers verk tillhör kanon i en deltagarorienterad minimalism, som i hans fall innebar ett kritiskt undersökande av hur tygobjekt, med öppningar, fästen och band som publik eller föremål kan ha på sig, individuellt eller kollektivt kan påverka dess liv. Tillsammans med Scott blir det också möjligt att tänka Walthers och de andra verken på utställningen som terapeutiska verktyg tillgängliga för alla, snarare än som postminimalistiska skulpturer. På Malmö konsthall blir Odradek namnet på den trollformel som inte bara befriar Scott konst från sina specifika omständigheter, formeln marginaliserar också en normativ postminimalistisk läsning av samtida skulptur.

Frankrike är ett land där relationen mellan konst och terapi har en lång tradition. Uppdelningen mellan mainstream och outsider art, det vill säga en kategori som Scott tidigare förknippats med, är heller inte lika stark där som i Scotts hemland USA. Landet som dessutom fick en hel konstvärld att läsa all samtidskonst utifrån ett postminimalistiskt raster.

När Oscar Tuazon tillsammans med François Piron och några fler startade det inflytelserika curatoratorskollektivet castillo/corrales för ett tiotal år sedan på 65 rue Rébeval i Parisstadsdelen Belleville så var det kanske inte just terapi det handlade om. Likväl var det ett ställe, nästan lika litet som Tuazons ”läsbås”
i utställningen, där en ny relation till Paris konstliv skapades.

För den som har följt deras verksamhet framstår utställningen Odradek, kryddad med influenser från Christine Macels Venedigbiennal i somras, som den ideala mixen mellan castillo/corrales praktik och det konstintresse som kännetecknar Malmö konsthalls chef, Mats Stjernstedt. Den kvardröjande upplevelsen är att utställningen är ”fin”, men vad betyder det att något är fint i dag?

Om omdömet ”fin” betraktas som en -estetisk kategori i dagens samtida konst, så bör det inte alls förstås som bagatellartat eller förminskande. Snarare betecknar det en sinnligt ömsint relation till konstnärliga objekt, som om de bar på en egen subjektivitet likt i Kafkas novell. Fin är i denna mening namnet på att vara i en pågående relation med något, snarare än att bara titta på, kategorisera eller äga ett objekt.

Denna till synes lättillgängligt fina konstutställning, kräver något mycket ansträngande för att bli meningsfull: Att vi faktiskt ifrågasätter hur snabba våra sinnliga relationer tenderar att låsas fast av förbestämda känslor och läsningar av världen. Ett besök på Malmö konsthall, utan ett sådant konstterapeutiskt grov-arbete, riskerar att begränsas till småtrendig varufetischism.

Denna andra möjlighet är rent av grundläggande för finhetens estetiska politik
i dag.

Kanske är det just detta som paradoxalt nog gör att de flesta av utställningens konstnärer i dag är så framgångsrika på gallerimarknaden? Hela denna utställning är hur som helst just fin, och allra starkast framträder detta i Judith Scott märkvärdiga skulpturer.