Blicken på flickorna

Fredrik Svensk ser Julia Peirones utställning i Göteborg – ett motstånd mot sexismen

Publicerad 2017-11-14

Julia Peirone, ”Amarillo starlight” från serien ”Diamonds dancing”, 2017.

1982 presenterades Jenny Holzers Abuse of power comes as no surprise på Times Square i New York. #notsurprised har nu blivit den internationella konstvärldens svar på #metoo. Detta har bland annat lett till att Art forums chefredaktör Michelle Kuo sagt upp sig, efter att en av hennes publicister, Knight Landesman, avslöjats som sexualförbrytare. 

Girls, girls, girls är namnet på Göteborgs konstmuseums stora separat-utställning med Julia Peirone

Om Sally Mann, Tuija Lindström och Hasselbladsprisaktuella Renate Dijkstra inledde en fotografisk reflektion över flickan som motiv under tidigt 1990-tal, så har 2010-talets svenska fotografi dominerats av just detta objekt. Tänk Lovisa Ringborg, Helga Härenstam, Helena Blomqvist, Cooper & Gorfer, Ann Eringstram, Trinidad Carrillo, Pernilla Zetterman, Jenny Källman. Julia Peirone är med andra ord en del av en stor rörelse i svensk samtida fotokonst. 

Det speciella med Peirones flickfotografi är att det så konsekvent kretsat  kring rätten för kvinnor och flickor att undersöka sig själva och sitt vuxenblivande fotografiskt utan att bry sig om patriarkatets sexistiska blick. Något som tydligast markeras av att hennes modeller sällan ser rakt in i kameralinsen.

Om hennes bilder gör motstånd så är det alltså inte genom att låta modellen titta tillbaka på betraktaren, utan genom att vägra erkänna maktens begär att få kontakt. Risken Peirone medvetet tar är att greppet samtidigt bejakar en voyeuristisk betraktarkonvention som sannolikt möjliggjort just den ”abuse of power” som kallas sexism. 

Peirones konstnärliga undersökning kan ses i ljuset av mängder av teoretiska försök att göra den unga flickans kropp till ett både politiskt och ekonomiskt slagfält. Men också till ett potentiellt revolutionärt subjekt.

Kanske sammanfattades detta tydligast i Tiqquns Theory of a young-girl från 1999 – en text som parodiskt speglar misogynin i hjärtat av en kapitalistisk värld som hyllar ungdom och skönhet samtidigt som den tar ifrån unga tjejer upplevelsen av att äga och njuta av sin egen skönhet. För Tiqqun gör paradoxen i denna ungdomskult oss alla olyckliga och psykiskt labila. Ett tillstånd vi hanterar genom självskadebeteende och konsumtion. 

Peirones utställning på Göteborgs konstmuseum hanterar detta problem på ett annat sätt. Den relation mellan den vuxna kvinnan med kameran (Peirone själv) och hennes unga modeller som här upprättas, kan läsas som ett sätt ta tillbaka sin egen ungdoms känsloliv från alla de krafter som försöker utnyttja den.

Hennes metod är att iscensätta flickor på bild när de förlorat kontrollen över sin fotografiska självbild. Det kan handla om när de snubblar till i högklackat i Twisted cherry (2016), eller när de skakar till framför kameran så att bara ögonvitorna syns i en bild som i More than Violet (2010).

Julia Peirone, ”Sofia” från serien ”Bump, set, hit and spike”, 2014. Bildsviten ingår i den -stora separatutställning som just nu visas på Göteborgs konstmuseum.

Det största problemet med utställningen gäller dock urval, sammanställning, och presentation. Istället för att exempelvis sätta samman varje rum på ett sätt som skapar maximal attraktion inför varje enskild bild och serie, så uppstår här en form av förflackning, lite som en portfolio från ofärdiga test.

Detta gör att märkvärdigheten i visuellt starka serier som Black blondes (2007) mattas av, men också att utsattheten i Diamonds dancing (2017) tonas ner. En serie som bokstavligen gestaltar halvnakna tonårskroppar utslagna på ett diskogolv. Kanske är denna nedtoning meningen?  

Samtidigt sätter denna sista serie mer än alla andra fingret på hur dagens undersökande konst tillåter samma typ av exponering i konstens namn som en gång gjorde det möjligt för -religiösa myter att legitimera sensuella nakenstudier i en antik och kristen bildvärld.

Sedd som ett bejakande av #notsurprised gör med andra Girls, girls, girls halt inför alla som i dag ropar på bildförbud. Om Peirones projekt hade fått några år till på sig innan det presenterades i detta stora format så kanske det blivit mer utmanande, men då i en hårdare redigerad version. Nu är det som om inget riktigt tillåts löpa linan ut.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.