Anarkisten som hittade mystiken och ljuset

Camilla Hammarström om Ivan Aguéli på Thielska

Publicerad 2018-10-29

bländande Ivan Aguéli, ”Motiv från Visby I”, 1892, olja på duk.

Ljuset i Ivan Aguélis måleri upphör inte att fascinera. Det förefaller komma inifrån tingen själva. Vad är det för sol som brinner i hans universum? Aguéli skrev själv om ett monoteistiskt landskap där ljuset är anden som behärskar materien. Monoteismen var viktig för honom, tron på en högsta varelse som format himlarna och jorden och frambringat ljuset. Han fann den i islam och i läsningen av Emanuel Swedenborg, som i sin korrespondenslära menar att allt i sinnevärlden är symboler för en andlig verklighet.


I sin essä Det monoteistiska landskapet berättar ­Simon Sorgenfrei om hur Aguéli utvecklade sin religionsfilosofi och konstteori genom läsningen av Emanuel Swedenborgs skrifter. Här finner Aguéli inte bara en lära om ljuset utan även stöd för idén om konstnärens utvalda roll som gestaltare av själens innersta djup genom gudomlig ingivelse.

Våren 1894 arresterades Aguéli av fransk polis för samröre med anarkister. Fängelsevistelsen som varade ett halvår tycks inte ha besvärat honom nämnvärt, utan gav honom i stället en möjlighet att studera språk och religion. Genom konstnärsvännen Werner von Hausen beställde han mängder av böcker, allt ifrån en hebreisk bibel till titlar om kyrkohistoria och olika lexikon. Det är framför allt i fängelsebreven till von Hausen som Sorgenfrei hittar nycklar till Aguélis swedenborgläsningar.

Han föreslår att de skiktade himlarna i Aguélis gotländska landskap kan vara inspirerade av Swedenborgs läror om himlens beskaffenhet. Man kan förstå att det är en lockande tanke, men han konstaterar samtidigt klokt nog att man inte bör läsa målningarna som rebusar. Att ljuset hos Aguéli är av andligt slag är ju ingen ny tanke, men att läsa om hans swedenborgstudier ger onekligen perspektiv på konstnärskapet.

Också på Thielska Galleriet vill man ta fasta på mystiken hos Aguéli. Här lyfts Swedenborgs korrespondenslära fram som en nyckel till förståelsen av konstnärens bildvärld. Att det som avbildas är en avspegling av en större andlig verklighet. Det får mig kanske inte att se på bilderna på ett nytt sätt, men det ger djup åt presentationen.


Utställningen är indelad i olika landskap och ett rum med porträtt. Flera av målningarna är nya bekantskaper, som en serie med franska landskap. Här känns luften mer fuktig och skyarna luftigare än vad man är van vid hos Aguéli, det tycks ha varit frodigheten som intresserat honom. Dessa våta och sinnliga bilder visar på ett annat register hos konstnären. En mer jordisk förankring.

I porträtten verkar Aguéli ofta arbeta utifrån en mörk grund utifrån vilken ansiktets ljusspel byggs upp. Det skapar en subtil känsla av något bakomliggande, dovt glimrande i ögon och mungipor. En själslig närvaro. Det är särskilt tydligt i de ljusdruckna egyptiska porträtten med sina svarta blickar. Väggtexten föreslår här ett samband med Swedenborgs betonande av kärleken till medmänniskan, vars känsloliv är ett flöde med ursprung hos himmelska andar och änglar. Kanske var det verkligen den glimten Aguéli ville ge oss i sina människoskildringar.


I de egyptiska bilderna som Aguéli målade i slutet av sitt liv har tankarna om det monoteistiska landskapet fått sin absoluta fullbordan. Det bländande ljuset är allenarådande. Att det motsvaras av en gudomlig sol som stiger i själen är inte svårt att föreställa sig. Här förefaller anden verkligen genomsyra materien.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.