Svindlande krockar på aktivistisk biennal
Hantverk och konst samsas och vävs samman
Uppdaterad 2022-10-28 | Publicerad 2022-10-27
Synliggörande av hantverk i Norrbotten, is och snö i den globala uppvärmningens tid och exploatering av naturresurser. Onkar Kular och Christina Zetterlund, kuratorer för årets Luleåbiennal, har skapat en väv av teman där det lokala kopplas till världsomspännande frågeställningar. De har inte velat ge biennalen ett enskilt tema, utan i stället valt att låta samtalet med olika utövare forma helheten utifrån de frågor som kommit upp.
Resultatet är politiskt och aktivistiskt med regional prägel, men lyfter också blicken genom medverkande konstnärer från många andra länder. Biennalen äger rum främst i Luleå och Boden, men är även närvarande i Kiruna. Den har en festivaldel med olika aktiviteter och seminarier kring hantverk och konst.
I Norrbotten är klimatförändringarna påtagliga och utvinningen av naturresurser har satt spår i landskapet i form av uppdämda vattendrag, gruvdrift och vindkraftsparker, vilket problematiseras i flera av de konstnärliga gestaltningarna på biennalen. Hantverkets plats känns självfallen i det här sammanhanget, som ett uttryck för geografisk identitet och en tradition som vittnar om ett mer varsamt och hållbart synsätt.
Konstverken och hantverksföremålen upprättar en dialog. Slöjd och videoinstallationer samtalar om historia och betingelserna för överlevnad. En gammal hylla från Aunesgården i Övertorneå med snidade och utsmyckade mejeriföremål, mjölkbehållare och formar för ostmassa, berättar om en tid före kylskåpen då omsorgen om vardagsföremålens utformning sammanföll med mathantverket.
Londonbaserade Susan Schupplis film Ice cores (2021) visar i gengäld en högteknologisk verksamhet där isborrkärnor från Arktis förvaras i stora frysrum och undersöks i laboratorier för att få svar om jordens klimathistoria. Här uppstår svindlande krockar och korrespondenser.
Ibland sammanfaller hantverk och konst, som i Karin Keisu och Josse Thuressons videoinstallation Back to back (2022), där stativen till skärmarna består av omsorgsfullt täljda grenar hopfogade med skruvar som är dekorerade med traditionella mönster. I verket dras paralleller mellan teckenspråkets undertryckta historia och minoritetsspråket meänkieli på ett lekfullt vis.
Med de mer aktivistiska inslagen samsas mer lågmälda skapelser
Även i Olof Marsjas skulpturer är handens arbete närvarande. Här finns element av samisk slöjd kombinerat med industriellt framställda produkter, organiskt material och mycket mer. Högt och lågt blandas i hans figurer, komplexa gestalter där tradition och samtid möts. De återkommer på flera platser i biennalen som en sorts mytologiska väktare.
I ett rum på Luleå konsthall kan man sitta ner i biofåtöljer och lyssna på norska Elsa Laulas radiodokumentär La fjella leva (2019) där tre generationer samiska kvinnor berättar om den långa kampen för rätten till land, från protesterna mot utbyggnaden av Altaälven för fyrtio år sedan till dagens aktivism mot vindkraftparker i renbetesområden och gruvdrift vars avfall hotar rennäring och fiske. En deprimerande historia om hur samernas livsrum stadigt minskas.
Hoten mot områden som bebos av minoritetsfolk gestaltas även av kinesiske Liu Chuang i ett mäktigt videoverk på tre stora skärmar med titeln Bitcoin mining and field recordings of ethnic minorities (2018). Det är en visuellt anslående resa genom Kinas historia av teknologiutveckling, infrastruktur, finansväsen och ekologisk förvandling. Det hela leder fram till utvinningen av kryptovalutan bitcoin som kräver stora mängder energi. Ständigt nya kraftverksbyggen ödelägger landskap och driver bort minoritetsbefolkningar. Filmsekvenser tagna med drönare visar storslagna naturscenerier och människans ingrepp. Det hela varvas med historiska bilder och folklore i ett oavbrutet flöde.
I den filmade folkoperan Autohoodening: The rise of Captain Swing (2019–2021) sker rovdriften inte främst på naturen, utan på människor. Projektet är ett samarbete mellan brittiska Postworkers theatre och Infinite opera och bygger på intervjuer med arbetare i packterminalerna hos Amazon. I fantasifulla färgglada dräkter sjunger sångarna fram frustrationen över övervakning och stress, över att inte ses som människor utan som kuggar i ett maskineri. Historien griper tillbaka på de karnevaliska protestupptåg som genomfördes av lantarbetare 1830 i England. Filmen presenteras i en installation av operans scenografi och dräkter i suggestiv belysning. Det hela är innovativt och professionellt, den konstnärliga kraftansamlingen ingjuter en smula hopp trots den kontroll och exploatering som åskådliggörs.
Med de mer aktivistiska inslagen samsas mer lågmälda skapelser. Jag fastnar för Ida Isaks Sompansenvuoma 1 (2021), ett textilt verk som är resultatet av dens relation till en myr. Det är gjort i trasslig ryateknik och mönstervävning. Om man går nära ser man träd i svag relief. Väven har grävts ner i myrmarken för att få fläckar och spår som utgör en naturlig dov färgsättning. Myren har alltså varit medskapare i arbetet. Detta handfasta och samtidigt varliga förhållningssätt till naturen blir en ljuspunkt jag tar med mig från biennalen.
