Konstnärskap med röd tråd
Fredrik Svensk ser Chiharu Shiotas verk och hoppas på nya strategier för konsten
Publicerad 2018-05-12
All konst handlar om distans. Ibland tar du dig en ansenlig distans till konsten, men så ibland när du kommit fram, och måttat upp, kollat in ett verk på tryggt avstånd, så kan det plötsligt vara i dig, kanske för alltid. Lite så är det med Chiharu Shiotas enorma garninstallationer sedan jag första gången såg dem för ett tiotal år sedan.
Nu har de blivit en del av hur jag ser på rum i allmänhet. Att hennes stora separatutställning på Göteborgs konstmuseum heter The distance känns därför logiskt. I The distance täcker hennes karaktäristiskt röda fastnitade trådar väggar och tak i museets största gallerirum, och är insnurrade i ett trettiotal stolar på golvet.
Utställningen består också av en ny monumental installation med mänger av stiliserade båtformer, hängande från taket, samt dokumentationsfoton från Shiotas tidiga performanceverk från sent 1990-tal. Två typer av verk som ger en särskild retrospektiv distans till hennes ikoniska trådverk.
Performanceverken genomfördes just när hon flyttat från Japan till Tyskland. Hon använde sin egna nakna kropp på ett sätt som i dag framstår som ett svar på både ett mansdominerat expressivt måleri och på tysk upptagenhet av jorden. I ett verk gör hon hela sin kropp till pensel med blodröd färg och i ett annat rullar hon runt i jord.
I ljuset av dessa tidiga verk framstår Shiota som en japansk konstnär som först hade tillräcklig distans för att göra konst om ett tyskt trauma om jord och blod, för att sedan befria sig från det detta genom sina enorma installationer vars styrka ligger i det materiellt taktila, snarare än i det symboliska.
Shiota tillhör dessvärre en av mängder av konstnärer som i takt med flyktingströmmarna över världens hav fallit för en förfärlig och till intet förpliktande nysymbolism. På Göteborgs konstmuseum står det nu klart att den lilla metaforiska kraft som möjligen fanns kvar i båtmotivet, nu för alltid är borta.
Detta lägger viss sordin över den förmåga till estetisk indoktrinering som hennes nätinstallationer faktiskt kan ge upphov till. Likväl är det intressant hur hennes konst förvandlas över tid. Var det kanske Marcel Duchamp och hans His twine som fick Shiota att lämna den tyska historien och performancekonstens närvarometafysik? Ni vet verket då Duchamp 1942 lät utställningen First papers of surrealism i New York korsas av mängder av trådar, och som gjorde det omöjligt att vandra runt som vanligt i galleriet och kolla på tavlor. Eller är det rent av rimligare att se den estetiska effekten av Shiotas nätverkstextiler som en parafras på det ultraröda museilarmet i en Rosa Pantern-film med Inspector Clouseau?
Det är såklart inte fel att Shiotas konst ofta kopplas samman med en feministisk tradition upptagen vid kroppen och det omedvetna, från Louise Bourgeois, Eva Hesse till Marina Abramovic, som hon också studerade för när hon kom till Tyskland. Inte heller går det att helt undvika en orättvis nationalistisk läsning som gör Shiotas storskaliga installationer till en utdragen tråd av Yayoi Kusamas världsberömda röda prickar. Liksom Kusama förstärker Shiota den minimalistiska kritiken av konstrummet som en neutral plats för konstbetraktande.
Samtidigt tror jag att betydelsen av Shiota paradoxalt nog också hör samman med dagens kris för den postminimalism som dominerat den kritiska samtidskonsten sedan 1970-talet. Det vill säga den konst som gjort uppror mot varje föreställning om en universell konst och i stället undersökt sina egna materiella förutsättningar och de institutionella villkor som gjort konsten synlig som konst. För i dag leder oftast denna typ av kritisk konst i bästa fall bara till fördjupad insikt, om låt säga konstens funktion i reproduktionen av kapitalismen och dess strukturella ojämlikheter utifrån klass, kön, ras och sexualitet etc.
Visst har detta normaliserat en nödvändig skuldtyngd börda på både konsten och konstvärlden, vilket fått många att fly den till förmån för vetenskap, politisk aktivism, socialt arbete eller ren och skär kulturindustri. Men likväl har inte detta varit tillräckligt för konstens möjligheter att ta hand om sin medbrottslighet i allsköns maktordningar, och verkligen göra något åt dem. I stället har det ofta blivit ett ämne för självkritiska konstnärer vars viktigaste egenskap är att vilja veta och påverka, och att kunna berätta för världen vad den vill veta och varför det är nyttigt. Alternativt bli strategiska entreprenörer på konstens marknadsplatser.
Shiotas konst, i den mån den gör något annat, handlar om att inte bekräfta denna deterministiska utvecklingslära, utan i stället försöka återuppfinna möjligheten till en ny distans, vars mått är oklart – i alla fall fram till hennes bombastiska bruk av båtar.
