Nakenbaddaren

Sinziana Ravini rapporterar från tidernas största Zorn-utställning

Sinziana Ravini

När Zorns baderskor visade sina rumpor för Paris societet första gången blev fransmännen fullkomligt lyriska. De föll direkt för de nordiska kvinnornas chosefrihet, motivens frigörelse från religiösa och mytologiska symboler, men också för Zorns förmåga att fånga ljusreflexernas dans på kvinnornas glansiga kroppar.

Renoir hade förvisso redan skapat en genre med sina eteriska badnymfer. Men Zorn hade nu lyckats med den svåra konsten att skapa fotografiska ögonblicksbilder som, till skillnad från Renoirs sötsliskiga kvinnor, upplevdes som bildsköna och realistiska på samma gång. En rad franska kritiker tyckte dessutom att de svenska kvinnornas kroppar såg mer atletiska och friskare ut än de franska.

Det dröjde inte länge förrän Zorn blev ett namn på allas läppar. År 1889, i samband med Paris stora världsutställning fick han dessutom den ärorika La Légion d’Honneur. Zorn kunde nu lugnt börja sitt erövringståg genom resten av världen.

Lite mer än hundra år senare har det blivit dags för Zorn att återvända till Paris, denna gång till Petit Palais, som är allt annat än petit, med sina stora barocka salar och tropiska koloniala trädgård. Med hjälp av Zornmuseet, Nationalmuseum och en del samlares stöd, har man lyckats skapa den största och mest påkostade Zornutställningen genom tiderna.

Det är en sann fröjd att vandra genom salarna, att tjuvlyssna på kommentarer; fransmännen som verkar lika för-undrade nu som då, de svenska besökarna som fullkomligt spricker av stolthet. Den ömsom murriga, ömsom luftigt lekfulla utställningsarkitekturen är dessutom en konstupplevelse i sig.

De första rummen ägnas Zorns första år som konstnär och hans otaliga resor till Spanien, England och Nordafrika. Jag fullkomligt absorberas av hans självporträtt från 1896, där han målat sig själv främst och modellen sittandes längs bak i rummet, lojt ihopkrupen under sin päls. Man nästan känner kylan i rummet, men också spänningen mellan konstnären och hans modell.

Jag tittar så pass länge på bilden att vakten känner sig nödgad att komma fram och säga ”Det är tillåtet att fotografera, madame”. Och i nästa rum frågar en guide om jag vill höra på lite berättelser om Zorn.

Mysfaktorn är hög med andra ord. Det enda som fattas är en öppen spis, en kopp te och ett par tofflor, särskilt i salarna där man har rekonstruerat delar av den Arts and crafts-dekorerade Zorngården i Mora och hängt en del målningar på timmerväggar.

Vissa personer, i synnerhet de som är målade gåendes i trappor, ser ut att bokstavligen kliva ut ur målningen. I ett av rummen kan man också ta del av de genialiska vattenytemålningarna, i ett annat hans otaliga etsningar, på bankirer, författare, algeriska kvinnor med mera. 

Utställningens höjdpunkt är det parisiska decenniet och high society-porträtten. Jag slås av vilken extraordinär klassresenär Zorn var. Hur lätt han kunde sicksacka mellan en trött och full glädjeflicka som står och håller sig i ett träd utanför ett kafé i Paris och bankiren Cassel som sitter och pöser vid sitt skrivbord. Mellan den depressive komikern Coquelin Cadet, mitt uppe i sin svettiga teaterföreställning, och det behagliga eftermiddagsteet hos den fullkomligt splendida senatörsfrun Elizabeth Sherman Cameron som sitter framför ett japonistiskt väggtapisseri med sin solfjäder och lite lättskrämda ekorrblick, iklädd i en typisk Worthklänning, som man får lust att smeka, så välmålad är den.

Min absoluta favorit är dock porträtten på fru Heiss, för här har Zorn modigt nog målat henne precis som hon antagligen var, trots den höga sociala statusen – ful och ograciös – vilket gör henne betydligt intressantare än alla andra kvinnor i salen, särskilt hennes ambivalenta blick. Det är helt omöjligt att gissa vad hon tänker. Guiden berättar för mig att de manliga besökarna tror att hon försöker flirta med betraktaren, medan kvinnorna snarare tror att hon vill kommunicera avsmak eller trötthet.

Det är omöjligt att säga vilket, men efter ett tag inser jag hur otroligt vacker hon är i sin oförställdhet, för ja, det är precis så jag tolkar henne – som en kvinna som inte har lust att behaga någon längre, och det måste, på den tiden, ha varit en revolution i sig. För att inte nämna Zorns förmåga att fånga allt detta, och mycket mer i en enda blick.

Jag håller därför inte med den av katalogskribenterna som hävdar att Zorn var bättre på att fånga männens själsliv än kvinnornas. Han har bara inte tittat länge nog.