Ett eget rum – med plats för kollektivet

Bildande måste-utställning på Waldemarsudde om den första kvinnliga konstnärsboomen

Publicerad 2021-09-19

Hanna Hirsch-Paulis porträtt av vännen och skulptören Venny Soldan.

När Waldemarsudde visar Ett eget rum, en sorts uppföljning till den stora De drogo till Paris som visades på Liljevalchs 1988, är det med både forskning – Carina Rechs avhandling Becoming artists – och tradition i ryggen. Verken av de kvinnliga konstnärer som skapade den första stora boomen, den första generationen som verkligen kom fram, är vid det här laget ikoniska.

Ta Hanna Hirsch-Paulis porträtt av vännen, den finska skulptören Venny Soldan. Självklart pryder den katalogens omslag. Här möter betraktaren en självsäker blick, en konstnär som vet sitt värde. En miljö som är ruffig, kal. En fotsula – något som av samtiden sågs som lätt provocerande – och en lerklump i hennes hand som diskret antyder hennes yrke.

Porträttet väckte beundran, men inte i Soldans hemland Finland, där det ansågs förskräckande och ett brott mot dekorum.

Bara historien kring detta porträtt fångar 1880-talets brytningstid. Det fanns – särskilt i Sverige där kvinnor varit välkomna att utbildas på Konstakademien sedan 1864 – tillräckligt många verksamma kvinnliga konstnärer för att utgöra en kritisk massa, det pågick i kulturen en befrielsekamp och en debatt kring mäns och kvinnors positioner och rättigheter. Och förstås ett motstånd mot förändring, vilket senare skulle manifestera sig i en mindre backlash på 1890-talet.

Ett eget rum är förstås inspirerat av Virginia Woolfs långt senare utgivna essä, där det egna rummet är en symbol för ekonomiska och sociala förutsättningar för ett självständigt skapande kvinnoliv. Men ett eget rum var också den egna ateljén. Det var den egna identiteten, konstnärsrollen som skulle erövras. Och den egna gruppen! Mer än något annat vill utställningen peka på nätverkens betydelse för skapandets möjligheter. Här finns verk av både kvinnor och män, förenade som de var både som vänner och par.

Den gamla synen på konstnären som ensam hjälte har sedan länge vittrat sönder

Det är en tidstypisk betoning på skapandets beroende av gruppen och sammanhangen – den aktuella utställningen Party för Öyvind tangerar ju samma ämne. Konstvetenskapen har länge intresserat sig för detta och Waldemarsudde har nästan gjort det till sitt signum, med utställningar som Paula Modersohn-Becker och konstnärskolonin i Worpswede och Grez-sur-Loing – Konst och relationer.

Den gamla synen på konstnären som ensam hjälte har sedan länge vittrat sönder, och var också under attack när Linda Nochlin 1971 skrev sin inflytelserika essä Why have there been no great women artists?. Essän fyller 50 år samtidigt som den kvinnliga rösträtten i Sverige fyller 100. Denna talmystik kanske man inte behöver uppehålla sig vid alltför mycket, men sammanträffandet är förstås lite kul.

Hade Eva Bonnier, Anna Nordlander eller Jenny Nyström någon påverkan på den politiska utvecklingen? Det kan tyckas vara en märklig fråga att ställa, men någon roll i en förändrad syn på könen, på kvinnors och mäns möjligheter, torde de spelat.

Ett eget rum är en rik utställning. De ikoniska verken finns här, liksom några mindre kända. Själv fastnar jag mest för självporträtten, vilket kan verka paradoxalt givet det kollektiva temat. Men de talar tydligare genom de många åren, människa till människa.

Jag kan inte heller låta bli att fantisera kring hur dagens nätverkande och kamper kommer te sig om hundra plus år. Utan dokumentation som står sig i arkiven, utan brev som kan samlas. Men det är en annan historia. Ett eget rum är en av dessa bildande måste-utställningar som det är bra att ha sett. Det är inte sista gången de så produktiva och vitala konstnärskretsarna runt det förra sekelskiftet vinkar till oss.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.