Fläskiga fantasier

Patricia Piccininis lek med det gulliga och äckliga utmanar inte på riktigt

Fredrik Svensk

helskärm

Konstmuseet i Borås är inte bara en del av Sveriges kanske finaste kulturhus. Ovanligt ofta presenteras här också utställningar som borde resa land och rike runt. Det gäller exempelvis Somewhere in between som visades hela hösten. 

Med varsamt sammansatta verk av Savas Boyraz, Fatma Bucak, Loulou Cherinet, Gohar Dashti, Taus Makhacheva, Tanja Muravskaja och Larissa Sansour lyckades gästkurator Ulrika Flink åstadkomma något så komplicerat och vackert att den verkligen var förtjänt av ett turnerande liv.

Styrkan i utställningen var sättet på vilket motsägelsefulla erfarenheter och konflikter från hela världen gestaltades utan att för den skull låta samtidskonsten förvandlas till ett glassigt tryggt rum för observation och kontemplation över världens orättvisor.

När nu Patricia Piccinini ensam tar plats i museets hela nedervåning sker exakt det motsatta. Piccinini tillhör tillsammans med bland andra Ron Mueck och Sam Durant en grupp konstnärer som runt millennieskiftet började experimentera med hyperrealistiska skulpturer. 

I Piccininis fall rör det sig om vithudade monstruösa varelser hämtade ur en halvt fiktiv framtid. Gestaltningen är verkligen imponerande i sin omsorgsfulla detaljrikedom. Resultatet är både humoristiskt och kusligt. Helt i linje med samtidens många posthumanistiska försök att i mer eller mindre futuristisk anda försöka överskrida gränslinjen mellan mänskligt och omänskligt, här med hjälp av silikon, glasfiber och mänskligt hår. 

Och visst tvingas betraktaren att ifrågasätta varför till exempel The young family (2002) måste betraktas som en blandning av sugga, människa och hund, eller varför The comforter (2010) är en liten flicka med håriga ben och ansikte som tar hand om en liten söt klump till varelse. Kan inte dessa kroppar lika gärna vara utgångspunkt för att se på vår tids verkliga livsformer?

Även om Piccininis konst till formen inte är moraliserande appellerar dragningen mot det degenererade till dylika etiskt uppbyggliga frågeställningar. En liknande etisk problematik ställs betraktaren inför med hennes genredigerade ”välfärdschimärer”, en grupp blankt industriella skulpturer influerade av den senaste genteknikens förmåga att kombinera dna från människor, djur och växter. För alla som vill underställa konsten den praktiska filosofins upptagenhet av ”tillämpad etik” torde denna konstnärligt legitimerade freakshow vara rena rama himmelriket. 

Det som verkligen oroar med utställningen i sin helhet är dess djupt okritiska relation till både fantasiförmågan och vår teknologiska belägenhet. Piccininis sätt att arbeta bygger helt på en olustig inställning till konstrummet som en utopisk plats för mänskligt betraktande som har mer gemensamt med värsta sortens (o)mänskliga zoo än med ett kritiskt försök att bejaka framtiden.

För mig blir Piccininis lek med estetiska kategorier som det gulliga, äckliga, intima eller det förföriska snarare en bekräftelse av den normativa mänsklighet utställningen vill utmana. Kvar blir bara en sorts populistisk melankoli som aldrig riktigt politiseras.