Död, sorg och sex i sökaren
Publicerad 2014-02-04
Perfektionisten Nathalia Edenmont behåller skärpan i sina bilder
Nathalia Edenmonts fotografier för tankarna till gamla 1600-talsstilleben. Och precis som dessa är de ofta vanitasbilder, det vill säga bilder som vill påminna om livets fåfänglighet genom att något som erinrar om döden infogats i motivet. Det kan vara en dödskalle, ett nedbrunnet ljus eller en vissen blomma. Hos Edenmont är det ibland döda djur, vilket lett till upprörda reaktioner och till och med dödshot mot konstnären. Inför öppningen av utställningen på Sven-Harrys informeras pressen om att de fjärilar som används i ett flertal verk är godkända för import av Jordbruksverket.
För djurvännen finns dock annat att uppröras över. Här finns bilder med döda undulater och en kanin som kapats längs magen och får agera kasperdocka. Nathalia Edenmont, som är uppvuxen på landsbygden i det forna Sovjetunionen, har en mer osentimental syn på djur som en naturresurs för människan. En kanin var inte ett keldjur, utan utgjorde ett mål mat för familjen samt päls att tillverka värmande kläder med berättar hon på pressvisningen.
I Sverige, där slaktandet av djur sker industriellt och bortom vår åsyn, är vi känsligare för anblicken av dödens realitet. Edenmont är van vid att behöva försvara sin konst, men säger att hon själv tycker det är obehagligt att avliva djur och använder dem allt mindre i sina verk.
Själv reagerar jag med stark sorg inför undulaterna som ligger utsträckta bland grenar och blommor. Tillspillogivna för ett konstverk. Samtidigt kan jag inte låta bli att gripas av skönheten hos bilden och märker hur jag skuldmedvetet hastar vidare med ett molande obehag i magen. Som betraktare blir jag delaktig i handlingen, det kommer man inte undan.
Utställningen är en retrospektiv, med tonvikt på de senaste åren. Och de flesta verk innehåller inte döda djur. Tekniskt sett är dessa fotografier fulländade. Bakom står ett team av medarbetare, från designers till stylister och fotografer. Varje veck i klädedräkten hos en modell har en avsikt, varje blomma och hårlock är arrangerad gentemot helheten, ansiktsuttrycken inväntade under timslånga tagningar. Edenmont håller också med auktoritet fast vid sina teman: döden, sorgen och sexualiteten, vilket ger en genomgående skärpa i hennes produktion.
Överflöd och perfektion är de ord som kommer för mig. Och jag tror att Edenmont fascineras av den slösande rikedom som naturen bjuder och samtidigt oavlåtligt låter gå till spillo i de biologiska processerna. Fjärilsskockar som lever blott några dagar för att dö sedan de fortplantat sig. Äggen och larverna som blir mat till andra varelser. Det ständigt pågående blommandet och vissnandet. Tillspillogivandet som är nödvändigt för att inte världen ska växa ihjäl sig.
Nathalia Edenmont är ivrigt upptagen av förgänglighet, och i utställningen betonas hennes personliga erfarenhet av att ha förlorat sina föräldrar vid fjorton års ålder. Jag tror inte vi behöver den informationen för att kunna ta till oss hennes konst, snarare gör den upplevelsen plattare.
Dessvärre är texterna som ledsagar fotografierna genomgående klåfingriga. I ett självporträtt med madonnapose håller konstnären i stället för ett barn ett köttstycke översållat med krälande likmaskar på armen. Väggtexten låter oss veta att bilden handlar om konstnärens missfall och sorg över att vara barnlös. Jag tycker det är synd att låsa tolkningen vid Edenmonts egen ingivelse, för det här är en bild som kan ha många ingångar.
Denna ruttnande avkomma får mig inte bara att tänka på livets obönhörliga kretslopp utan också på hur känslan av närhet till döden stegras i kontakt med nyfödelsens mirakel. Men bilden kan även fungera med drömmens och intuitionens spegelvända logik, så att den i själva verket beskriver en situation där döden är övervunnen. En potent kreativitet. Kryllande av liv.
