Kusligt aktuell och obehagligt nödvändig
”Lehmantrilogin” är som ett obduktionsprotokoll över kapitalismen
Publicerad 2022-03-10
Nationalekonomin lyckades aldrig fullt ut förklara finanskrisen. Den uppgiften föll på kulturen. Alltför många professorer trasslade in sig i teknikaliteter: subprime, collateralized debt obligation, asset-backed securities. Det kamouflage av obegripligheter som finansvärlden älskar att svepa in sig i för att skyla vad som egentligen pågår.
Först när dramat försågs med karaktärer av kött och blod, som exempelvis i Michael Lewis filmatiserade bok The Big Short blev berättelsen möjlig att ta till sig. Det mest ambitiösa verket i genren är kanske den italienske författaren Stefano Massinis Lehmantrilogin som just nu spelas på Stadsteatern i Stockholm i regi av Carolina Frände.
Pjäsen beskriver historien bakom mäklarfirman Lehman Brothers vars konkurs i september 2008 utlöste den akuta krisen. Den börjar när Henry Lehman, en judisk yngling från tyska Bayern stiger i land 1844 New York. Han hamnar i den amerikanska södern där han tillsammans med sina bröder som också ansluter till det nya landet startar en liten tygbutik. Vad som därefter följer är en exposé inte bara över detta lilla familjeföretag utan också den västerländska kapitalismen.
Lehman lämnar snart tygerna för att börja köpa och sälja bomull, flyttar till New York för att handla med andra råvaror som kaffe, kol och timmer. Firman blir bank och finansierar den amerikanska industrialiseringen, från järnvägarna till Henry Fords bilar till oljeboomen. Långsamt börjar affärsidén alltmer handla om att tjäna pengar på pengar, för pengars egen skull. Nya delägare släpps in, utan lojalitet till något annat än kommissionens storlek. ”Vår enda kvarvarande princip är procentandelen”, är en replik som träffsäkert illustrerar den finansifieringsvåg som svept över världen.
Mest intressant är pjäsens slut. Berättelsen sätter punkt i början av 80-talet, när USA står på tröskeln till kasinoekonomin och familjen Lehman inte längre är aktiva i företaget. Enligt den klassiska berättartekniken show don’t tell får publiken själva fylla i de återstående filmrutorna fram till 2008, som på scenen effektfullt antyds med mäklarfigurer i hängslen som skriker och sifferserier som rusar förbi på en display.
Vad säger då Lehmantrilogin om den tid vi lever i? Grov uppskattning: allt. Föreställningen utgör ett slags obduktionsprotokoll över den förlorade amerikanska drömmen. När USA lät Lehman Brothers gå i konkurs framstod beslutet som självklart. Varför skulle medborgare rädda ett gäng profithungriga bankirer som spekulerat fel?
Kollapsen som följde blev svaret. Finansbranschen visade sig ha tagit samhällsekonomin som gisslan. Och gör det fortfarande. Under pandemin lades enormt mycket större resurser på att rädda finansmarknader än på att rädda liv. 2008 förändrade världen för alltid. Utan finanskrisen ingen Donald Trump, enligt hans egen rådgivare Stephen Bannon.
Det är i dessa dagar också omöjligt att inte tänka på det världskrig som slutligen följde på den förra stora kraschen 1929. Allt detta gör Lehmantrilogin till en magnifik prestation; kusligt aktuell och obehagligt nödvändig.
