Eld, trapetser och en och annan aria

Tveksam cirkusnostalgi av Philip Glass

Publicerad 2021-05-30

Nikolas Pulka som Mogador i Philip Glass ”Circus days and nights” på Malmö Opera.

Operakonsten och cirkuskonsterna, deklarerar inledningsvis Malmö opera, ligger så när varandra att det är märkligt att de inte tidigare har sammanförts. Fan vet. Efter att, visserligen streamad på en skärm, sett urpremiären på Philip Glass opera Circus days and nights, efter en diktcykel av Robert Lax, tycker jag mig snarare förstå varför cirkus är cirkus, och opera är opera.


Glass minimalistiska, repetitiva klanger – denna gång för en ganska liten ensemble – kan vara både suggestiva och förmedla det slags vemod som passar för ett artisteri som har sett sina bästa dagar. Här får kapellmästare Minna Weurlanders accordeon stor plats, ett instrument vars själva klang är ren nostalgi. Glass musik bildar en vacker pendang till cirkusartisternas ekvilibristiska rörelser i och under det cirkustält som reser sig och fälls ihop på Malmöoperans scen.

Men historien, i den mån den existerar, är svag. Elin Rombo gestaltar både uttrycksfullt och välsjungande Robert Lax som ung och gör vad hon kan, vilket tyvärr mest handlar om att förtrollat kommentera cirkusens olika beståndsdelar. Samtidigt minns den äldre Lax (Jakob Högström) livet i det resande cirkussällskapet, ett dubbelperspektiv som kunde ha varit mer dynamiskt.

För säkerhets skulle finns en det också en rad scener där cirkusartisterna får beskriva sin glädje och möda, scener motiverade av föreställningen att cirkus är en metafor för livet. Däri ligger väl problemet med denna cirkusopera. Inte nog med att metaforen saknar exakthet, dessutom jämförs cirkustält med en kyrka, och Bibelns skapelsemyt med cirkusens resande av tält från i gryningen och arbetet under dagen. Det är att ta i lite väl mycket.


Om livet i ett resande cirkussällskap är ett slit med tveksam belöning syns märkligt nog aldrig den baksidan i scenograf och kostymör Magdalena Åbergs färgstarka palett, där cirkuskonsterna kan utföras såväl högt upp under scentaket som i en brinnande kjol. Visuellt möjligen anslående på plats i salongen, likväl ligger märkligt många scener i ett skumrask, men utan att livet efter att tältet har packats ihop verkar det minsta plågsamt.

Philip Glass i all ära, men jag tror att en bättre balans mellan operasångare och cirkusartister hade skapat en mer intressant föreställning, kanske lite grann som i barockoperan, där dansare och sångsolister får samma utrymme utan att någon har företräde framför någon annan.

För den som är svag för cirkuskonster finns det nog att här se, operapubliken kan njuta av Rombos varma och inkännande sopran eller Karolina Blixts (Fru Cristiani) enstaka soloutbrott. Men det här med cirkus som metafor för livet, tja, meningslösheten?

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.