Dödligt arvegods väcker känslor

Publicerad 2015-03-13

Spel om skolskjutning skapar otäckt mycket igenkänning

”People respect me now” på Turteatern i Kärrtorp utanför Stockholm.	Foto: Freja Lindberg

Skolskjutningar. Detta begrepp som inte ens borde behöva finnas aktualiseras igen och igen (oftast i vapentäta USA). Varje fall är unikt och fruktansvärt. Varje fall mainstreamas per medial automatik till ett spel med svartvita roller och given dramaturgi.

Förövaren brukar snabbt raderas från bilden: en kufisk galning som lyssnat för mycket på Marilyn Manson. Antingen tar han sitt liv eller så borde han göra det, säger medielogiken. Att hävda att förövaren också är ett offer kan vara sårande när unga människoliv har förspillts.

Teatern kan ha en uppgift där - att i likhet med ett samlande djupreportage tillräckligt långt efteråt vända och vrida på de sociala mekanismerna. Skapa en rundmålning som ingen enskild kan besitta så länge allt antingen är för nära eller för långt borta.

Teater Lumor med Paula Stenström Öhman vid rodret har för­finat konsten att legera dokumentära källor till nya verklighetsnära fiktioner. I deras nya både omsorgsfulla och proffsiga uppsättning är platsen den kommunala Stensjöskolan, men titelcitatet People respect me now uttalades av 14-årige Michael Carneal sedan han skjutit tre ungdomar vid Heath High School 1997.

Föreställningen handlar om allt annat än det svartvita spelet. Själva skjutningen som bara antyds - det som lugnt och metodiskt byggs upp är ett porträtt av en skola, en socialtjänst, en föräldragrupp och en klass 6C som saknar både resurser och kurage att se vad som håller på att hända. I varje vuxeninstans pågår i stället oheliga allianser och fegspel för att hålla det egna intakt på andras bekostnad.

Det blir otäckt mycket igenkänning och ett spektrum av fina porträtt. Rektorn som menande böjd över bänken reducerar misshandeln på killarnas toa till pojkstreck för att rädda skolans rykte. Special­pedagogen Ursula som plockar fram en karta med infantila smileys för att få 14-åringarna att öppna upp. Härskar­teknikerna i lärarrummet och det nonchalanta skuldbeläggandet på föräldramötet - bland dem som är friska nog att närvara. Allt detta fula fula vuxenmaterial som barnen får ärva.

Vid applådtacket väcker det uppenbara förundran: att ynka fyra skådespelare har inkarnerat alla de 23 rollerna i detta ytterst levande och viktiga rekviem. Små medel, stor verkan. Respekt.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.