Nattmangling med Norén
Publicerad 2014-10-02
Välspelad diskbänksrealism i nedkortad Natten är dagens mor
Det stora genombrottet för Lars Norén skedde med Natten är dagens mor, som 1982 hade urpremiär på Malmö stadsteater och året efter spelades på Dramaten och Göteborgs stadsteater.
Det är denna pjäs som har befäst bilden av Norén som ett slags munter dysterkvist: den alkoholiserade fadern Martin som driver ett hotell på dekis, medan sönerna David och Georg tillsammans med modern Elin får allt svårare att stå ut med situationen.
Pjäsen, har Norén själv berättat, är självbiografisk, vilket givetvis förstärkt den via media spridda bilden.
I Göteborg blev det 1983 en dubbelpremiär, Bjöbrn Melander regisserade såväl Natten är dagens mor, som Kaos är granne med Gud, som spelades kvällarna efter varandra. Manuset i de olika städerna såg en smula olika ut, beroende på att Norén inte lämnade in ett helt färdigt manus, utan teatrarna hade att bearbeta det. Så även i Göteborg, där Norén samarbetade med Melander. (Om detta kan man läsa i Barbro Westlings kommande avhandling, Lars Norén. Dramatikern.)
Så när Dennis Sandin och Lucas Svensson nu har förkortat pjäsen, är det inte särskilt märkvärdigt. Tiden, antar jag, har bland annat gett modern Elin en större roll, hon befinner sig på scenen nästan hela tiden, medan hon i urversionerna, till exempel i sista akten, knappt syntes alls. För de som minns 80-talsversionerna, kan möjligtvis det dramatiska förfallet tyckas komma en smula snabbt, men å andra sidan krävs i dag ett annat tempo, och diskussionerna om medberoende, ett tema i pjäsen, förekom knappast för trettio år sedan.
Sandin har valt att stanna kvar i året 1956, vi möter ett rätt skitigt kök, en bokstavlig diskbänksrealism där ägg steks, vatten rinner ur kranen och Martin kan dra en gömd flaska ur en nyplockad ankas innandöme. Spelstilens naturalism har dock behållit flera av de poetiska, drömliknande inslagen, en öppning mot ett drömt förflutet.
De fyra skådespelarna står för goda insatser. Lars Väringers Martin alltmer ohanterlig i sin spritbestänkta vrede, men kanske mot slutet en smula endimensionell; rollen ska även kunna väcka den sympati som får publiken att förstå inte minst Elins tålamod.
Anna Bjelkeruds Elin är fint utmejslad, hon kan sitta tyst och stilla, men ändå tycks man höra hennes tankar.
Mattias Nordkvists Georg är passande hård och uppgiven, om vartannat, medan Olof Mårtenssons David, Noréns alter ego, är just så ung och skör att även hans mest aggressiva beteende väcker moderskänslor.
