”Arvet” kan bli en framtida publikfavorit

Befriande komik med allvarsam botten på Folkteatern i Göteborg

helskärm

Alejandro Leiva Wengers Arvet är något så oväntat som en eftertänksam fars med dramatisk klangbotten och ett stänk normbrytande romantik. I centrum står Klara, intensivt spelad av Nina Haber, med sin livslånga oro för risken att få Huntingtons sjukdom. Hon har just brutit upp från ett förhållande, och stormar bokstavligen in hos sin mamma Irene – Ing-Marie Carlsson. De inledande scenerna mellan mor och dotter är supertajta och bollar snabbt upp för ett familjedrama där hemligheter och lögner varvas med eleganta slapsticks.

Klaras pappa har nyligen gått bort, efter att under decennier ha vårdats av hustrun, som nu äntligen vill leva livet. I hemlighet har hon ett förhållande med familjens gamle vän Bruno som spelas av Niklas Falk. Kärleksparets genomskinliga rövarhistorier och dråpliga skenmanövrar är fantastiskt roliga och replikskiftena lockar fram många skratt trots att premiärpubliken är luttrad och dessutom decimerad av smittskyddsskäl.

De humoristiska scenerna i pensionärsvillan stelnar med jämna mellanrum till av olika slags påminnelser om att Klara kan ha ärvt den gen som obönhörligen leder till insjuknande i den skräckinjagande, dödliga sjukdomen. En gentest kan ge svar, och Klara tar hjälp av samtalsterapeuten Irene – Emma Mehonic – som råkar vara en gammal gymnasieromans. 

Det skulle kunna vara hur rörigt som helst, men den dramatiska strukturen med två skeenden fungerar rätt bra. Scenerna i samtalsrummet fokuserar så klart på de etiska avvägningar som Klara tvingas till, men också på ett slags patientens särskilda raseri mot sjukvårdssystemets fyrkantighet, vilket ibland skildras journalistiskt men sällan dramatiskt.

Jämfört med de livfulla familjescenerna där ensemblen flexar sina funny bones, står sig terapiberättelsen inte riktigt, även om den innehåller en spännande vändning. Men dramats centrala ögonblick infinner sig – som väntat – när mor och dotter äntligen talar med varandra på riktigt.

Det känns tradigt att dra in pandemin i sammanhanget, men faktum är att just den här pjäsen hade behövt och förtjänat en rejäl publik. Spring i dörren-komiken som är en väsentlig del av helheten hanteras med finess av ensemblen, men kommer inte riktigt till sin rätt i en salong med åtta personer nedsjunkna i fåtöljer. Arvet har alla möjligheter att bli en äkta publikfavorit när den får spelas under normala omständigheter.