Skräckväldet styrs av språk och skådespeleri

Harold Pinters ”Drivhuset” både komisk och isande kall

Publicerad 2022-02-05

Per Sandberg och Ann-Sofie Rase i Harold Pinters ”Drivhuset” på Stockholms stadsteater.

Harold Pinters dramer kretsar kring hur vi använder språket – för att utöva makt, för bekräftelsefiske, för att skyla över tystnader och dåligt minne. Hans dialoger är fulla av trivialiteter. Gott skådespeleri måste till för att en upprepad fras som ”Snön har övergått i slask” ska förändra innebörd från oförargligt kallprat till absurd provokation.

Att på en gång spela fram humorn och hotet är utmaningen – och Stockholms stadsteaters ensemble är i god form. Drivhuset – en pjäs från 1959 som Pinter lät ligga till 1980 och som först nu får Sverigepremiär – blir på en gång isande hemsk och skrattframkallande teater.


Peder Frejs scenografi, med rum på två våningar, andas 60-tals institution i brunt och betonggrått. Under täcknamnet ”vilohem” förvaras här människor bokförda som sifferkombinationer. Associationerna går förstås till politiskt motiverade korrektionsanstalter, historiska och nutida. Patienterna är symptomatiskt osynliga: våldsmaskineriet vi tar del av rör personalsidan, där Mr Root regerar.

Peter Andersson har spelat i flera Pinterpjäser; med sin stora kropp och expansiva göteborgska passar han för den manstyp som ofta kläs av i Pinters konstellationer. Anderssons Mr Root är ömsom jovialisk, ömsom passiv-aggressiv. Han är auktoritär men roar också som jättebäbis som tycker förfärligt synd om sig själv och pompöst slickar i sig komplimanger.

Redan från början befinner han sig på ett sluttande plan, det är nämligen kris på ”vilohemmet”. En patient har dött och en annan har mirakulöst fått barn, och Root kan bara släta över sin egen vilsna handfallenhet med hjälp av härskartekniker.

Storyn, som både innehåller elektrisk tortyr och ett (troligtvis) strategiskt anlagt patientuppror, är inte det viktiga. Hos Pinter finns det aldrig något facit när det gäller handling och skuldfrågor. Irrspår finns däremot, som att spädbarnets avlelse på juldagen kommenteras med ett chockat ”Jesus Kristus!”.


Det viktiga är se maktspelet förvridas. Andersson är fenomenal på att menande upprepa medarbetarnas utsagor tills de tror att de fullkomligt gjort bort sig. Han spelar ut sina närmaste – Per Sandbergs underbart prudentlige Gibbs och Henrik Norléns mer sluggeraktiga Lush – mot varandra i en knäpp supscen med tre vässade knivar. Skräckväldet urartar.

Kvinnoroller är inte Pinters starka sida: Ann-Sofie Rases Miss Cutts fungerar mest som trånande trigger för mansrollernas aktioner. Inte mycket att göra kanske, men synd att unkenheten inte helt håller sig inom fiktionens värld.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.