Hos pojkarna ryms en katalog av övergrepp
I Dramatens ”Den stora skrivboken” lämnar samvetet samhället
Publicerad 2023-05-29
Vad är det att ha ett samvete? Filosofen Cecilia Sjöholm aktualiserar frågan på intressanta sätt i sin nya bok ”Utan samvete? Hur vi förlorade vår inre röst” (Norstedts). Hon skriver om samvetet som ett slags ”sam-vetande” – en utmanande och bråkig inre röst som förhandlar mellan egenintresset och de kollektiva överenskommelserna. Men när kollektivet krackelerar och ingen yttre samsyn finns? Vad händer då?
Dramatens uppsättning utifrån Ágota Kristófs roman ”Den stora skrivboken” (1986) ger ett pessimistiskt svar. Andra världskriget är inramningen. Scenen är grå som vadmal och solen som glimmar mellan fondens granar saknar positivt symbolvärde. Kristófs berättelse om två små tvillingbröder som dumpas hos sin mormor ”Häxan” i krigets slutskede är brutal. Mormor (Thérèse Brunnander) är en snål gumma i huckle som skrattar ut ”horungarnas” medhavda lackskor. Officeren (David Book) som hyr ett rum är pedofil, liksom prästen (Omid Khansari) och hans husa (Rakel Benér Gajdusek) som älskar att bada pojkarna. Alla i byn skvallrar, stjäl och utnyttjar – och barnen står lägst.
Särskilt infernalisk blir skildringen genom sin barnboksenkla stil (ungerskan Kristóf var vid tiden nybörjare på franska). I scenversionen turas pojkarna om att berätta, som med en enda lillgammal röst. David Fukamachi Regnfors och Marcus Vögeli i rollerna är vackert synkroniserade, likt två små kloner. De beklagar sig inte. De diskuterar inte sina inre kval. De internaliserar kriget: ersätter de egna känslornas röst med krigets förvridna röst. De härdar sig genom livsfarliga sado/masochistiska lekar.
Jon Fosses dramatisering, som gör scenerna än kortare och mer skelettliknande, matar fram en katalog av övergrepp, där pojkarna ibland är offer, ibland förövare. De agerar nyckfull krigsdomstol utan nåd ens för nära och kära. I sina vita skjortor och kostymbyxor liknar de ömsom vilsna själar, ömsom hyperintelligenta barnpsykopater ur en skräckfilm.
Dramat berättas och illustreras mer än ageras, vilket motsvarar Kristófs avskalade stil, men skapar en ganska statisk helhet. Ett exempel: pojkarna berättar om hur deras mor en vacker dag kommer för att hämta dem. De vägrar och i samma ögonblick träffas hon av en granat och dör. Rita Hjelm som modern kastar sin kappa på marken för att markera sin död. Sedan återtar pojkarna sin sakliga redogörelse.
Det är publiken som får stå för känslorna i relation till den här isande uppsättningen. Och för samvetet – för i krig, tycks pjäsen säga, lämnar samvetet bygden.
