Historien på snabbt besök

Barbro Westling ser ”Livläkarens besök” på Malmö stadsteater

Uppdaterad 2017-03-03 | Publicerad 2017-02-27

Henrik Svalander och Karin Lithman i ”Livläkarens besök”.

TEATER. Tiden 1768–1772 var fyra dramatiska år i kungadömet ­Danmark. Det vet alla som läst P O Enquists roman ­eller sett filmen ­A royal affair. På tronen sitter en maktlös ung regent, Christian VII, medan det konserva­tiva och högreligiösa hovet styr riket. Från Tyskland kommer så läkaren och upplysningsmannen ­Struensee. Som livläkare har han tid för kungen, ­vinner hans förtroende och även hans drottning Caroline Mathildes, och får stort politiskt inflytande innan han halshuggs.

Det gick undan i historien och raskt sker allt på scen.

Johanna Garpes och ­Erik Norbergs bearbetning av P O Enquists hyllade ­roman satte Garpe upp på Stockholms stadsteater 2015. Till premiären på Hipp i Malmö har hon med sig koncept och scenograf. Det är det politiska spelet, kampen mellan gammalt system och nya ideal, som står i fokus innanför Per A Jonssons mörkt ärgade och höga kopparväggar.

Struensee gör självklart entré i en spricka av ljus ­­ i denna maktens kula.

Han är livläkaren som tror på människors jäm­likhet och med honom går den försagda krinolinprinsessan (Karin Lithman) till självmedveten kvinna och drottning i ridbyxor. Med honom växer även den av ryktet kastrerade reformatorn Guldberg till en lysten kall hämnare. Fredrik Gunnarsons askgrå Guldberg är isande obehaglig, så vit, så farlig. Det är hans välriktade ränksmideri som får Struensee på fall.

Bland dessa hovets mörkermän framstår regenten som den oskuldsfulle. Han kan ju inte rå för hur han är. Johannes Wanselow är oberäkneligt leklysten, ­ömsom ursinnig, ömsom klarsynt. Han är inte att räkna med, men Wanselows mycket livfulla gestaltning gör rollen sprudlande, ­gåtfull och intressant. En konsekvens av denna rolltolkning blir att Struensee framstår diffus, liksom på distans. Henrik Svalander gör därtill rollen flyktigt, skissartat och utan tecken på den passion som även hans förhållande till den unga drottningen kräver.

Enquists historiska ­roman är en brännande ­kula, slungad in i vår tid. På Hipp fräser den till och är sedan borta. Det är något av ett översiktligt planschverk som på förhand förstummar och skyndar på. En förvirrad monark, gjord maktlös, yrar om Struensees tid. Historien upprepar sig, men föreställningens ljudspår med Swingle Singers som reproducerar Grace Jones och Mozart med samma klämkäcka attityd blir symbol för det som saknas i denna historiska snabbspolning.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln