Hamlet rakt upp & ned

I ett våldspräglat Göteborg blir klassikern aktuell men ytlig

Mikaela Blomqvist

helskärm

I programbladet till Örjan Anderssons uppsättning av Hamlet på Folkteatern är pjäsens tio största roller listade med ett kort konstaterande om hur det går för dem i slutet. Uppställningen ser förstås dyster ut: Hamlet dör, Hamlets mor dör, Hamlets styvfar dör, Ofelia dör, Ofelias bror dör, Ofelias far dör, även Hamlets skolkamrater Rosencrantz och Guildenstern dör, medan Hamlets far som bekant redan är död och uppträder som spöke.

Det är alltså helt i sin ordning att scenograf Chrisander Brun har låtit scenen omgärdas av plastskynken liknande dem som finns på slakterier. Innanför dessa skynken ger oss Andersson, efter en numera närmast obligatorisk dekonstruerande öppningsscen, en tämligen rak Hamlet mot vilken den tillagda undertiteln Dåren är tillbaka egentligen klingar rätt illa.

Rollen som Hamlet delas mellan Evin Ahmad, Ardan Esmaili och Kardo Razzazi som alla tre gör fina tolkningar av den ­berömda monologen om att vara eller inte vara. Genom Magnus Lindmans stilfulla och varsamma bearbetning av texten bereds Hamlets osäkerhet också ytterligare utrymme i språket när monologen upprepas med en rad förskjutningar av orden tills allt som blir kvar är rent nonsens: ”Att variera eller inte variera, det är frågeprogrammet.”

Kompositören Franz Edvard Cedrins ömsom diskret smattrande, ömsom försiktigt plingande musik ter sig perfekt ­avvägd och Nina Sandströms kostym är på en gång rolig och snygg. 

Att foga in dans i pjäsen om den ständigt neurotiskt dividerande prinsen, är däremot inte ett givet grepp. Men nu är ju Örjan Andersson i grunden koreograf och när Danielle De Vries dansar fram sin Ofelia är uttrycket både utmärkt och självklart.

Sammantaget är det en lekfull, trevlig och förtjänstfullt lågmäld Hamlet vi får se. Ändå ter sig uppsättningen något tom. I huvudet gör jag en egen uppställning likt den i programbladet: i Göteborg har de senaste fyra åren 25 personer skjutits ihjäl, 90 har skadats i skottlossning och i snitt har det varit nästan en skjutning i veckan. En pjäs om hämnd, våld och onödig blodspillan är således nog så aktuell i Göteborg 2017. 

Mot bakgrund av det ter sig Anderssons uppsättning om än sympatisk, också något riktningslös och ytlig.