Elakheterna pyser ut

Noréns giftigheter kräver den rätta jämlikheten

Av: Cecilia Djurberg

Publicerad:
Richard Forsgren, Teresia Pettersson, Charlotta Jonsson och Jacob Ericksson i Noréns ”Sanning och konsekvens” på Ö2.
Foto: Jose Figueroa
Richard Forsgren, Teresia Pettersson, Charlotta Jonsson och Jacob Ericksson i Noréns ”Sanning och konsekvens” på Ö2.

När Lars Norén dukar till parmiddag med tema Sanning och konsekvens brukar det bli livat. Stycket från 1989 räknas till hans så kallade döda pjäser och återuppstår då och då på landets scener. Nu hos den fria gruppen Ö2 i regi av Maria Ericson, som själv gjorde rollen som Julia i tv-teateruppsättningen från 1991.

I Ö2s svarta scenrum sitter publiken längs med alla fyra väggarna. En kritcirkel på det svarta golvet markerar platsen där gränser bokstavligen överträds. Porslin, glas, flaskor och karaffer är utplacerade vid ett par bänkar.


Men om jag ska ta temat på allvar, om sanningen ska fram, så finns det ett allvarligt problem i denna uppsättning som får allvarliga konsekvenser. Det är castingen.

Norén har skrivit sina roller med ett slags medveten jämlikhet: alla fyra får chansen att vara lika elaka. De har hela tiden en värdig kombattant – på sitt ovärdiga vis. Kvinnoförakt möts av dräpande kommentarer om impotens, klassföraktet slår åt båda håll, och så vidare.

Lojaliteter och sympatier ska svänga mellan parterna genom denna psykologiska träskvandring, för att slutligen utmynna i försoning.

Pjäsen kräver alltså en tekniskt jämbördig kvartett som klarar av att gå ett antal verbala ronder där ingen vinner och alla förlorar – på rätt sätt.


I denna ring får dessvärre männen fördel. Inte på grund av regi eller tolkning, utan för att de manliga skådespelarna är så mycket starkare än de kvinnliga i den psykologiska realismen. Jacob Erickson och Rickard Forsgren laddar Noréns repliker med rätt tyngd och dråplighet, samtidigt som de filtrerar orden genom kroppen. Något de två kvinnorna på scenen lyckas sämre med.

När ljuset går upp ligger Charlotta Jonssons Julia på golvet som en fallen Bambi på is. Det tar nästan en hel akt för henne att värma upp ur sin inledande stelhet och allt kan inte skyllas på hennes stilettklackade stövlar och tajta, svarta aftonfodral.

Richard Forsgren spelar, i dubbel bemärkelse, i en annan klass i rollen som hennes smådryga och misogyna bankman till make. Också han i kostymval som serverats av Norén och markerar klassgränsen nedåt mot värdparet Harry och Elisabeth.


Rollen som den alkoholiserade Elisabeth är pjäsens svåraste. Hennes repliker är ofta tragikomiska, men Teresia Pettersson har problem med såväl artikulering som röstläge och betoning. All text kommer ur henne som en jämntjock massa, vilket ger hela föreställningen en besvärlig pyspunka.

Publicerad: