En av de bästa versioner som gjorts
Alla som kan borde ta sig till Läckö i sommar
Publicerad 2022-07-13
Lars Johan Werles Tintomara skrevs till Kungliga Operans tvåhundraårsjubileum 1973. Det blev succé, och sedan spelades och sattes den upp också på andra håll under några år, men efter 1981 har Tintomara inte synts till och har heller inte funnits komplett på cd eller dvd.
Äntligen skulle den ha kommit upp igen sommaren 2020 på Läckö Slottsopera (som ju hade stor framgång med en annan Carl Jonas Love Almqvist-adaption, Det går an, härom året). Så kom corona och inte heller året därpå gick det att genomföra en premiär. Men för tredje gången gillt har nu Tintomara till slut återuppstått på operascenen, och det är bara att uppmana alla som har chans att ta sig till Läckö i sommar att passa på.
Werles Tintomara är nämligen vid sidan av Gösta Nystroems Herr Arnes penningar, som sattes upp i Göteborg i våras, en av de bästa operaversionerna av en svensk litterär klassiker som gjorts.
Werle var modernist men med en stark känsla för melodi, ledmotiv och försiktig pastisch. Hans musik är diskret och lyfter med små men distinkta medel fram Almqvists fantastiska, ärkeromantiska text; han låter Almqvist sköta romantiken, understryker den inte ytterligare i det musikaliska uttrycket. Det fungerar ypperligt.
Leif Söderströms libretto koncentrerar fint romanen Drottningens juvelsmycke, även om jag gissar, att den som tidigare är obekant med denna roman kan ha svårt att hänga med i det snabba dramatiska förloppet, där de många scenerna på vitt skilda spelplatser raskt går i varandra. Mattias Ermedahl har skapat en tät föreställning, där rekvisitan mest består i Anna Kjellsdotters smak- och fantasifulla dräkter.
Tintomara, denna föreställning om en ren och oskuldsfull människa bortom kön, erotik, skuld och svek, är egentligen omöjlig att ge bra scenisk gestalt, hon existerar som bäst i en romanläsares huvud. Sidsel Eriksen gör så gott hon kan utan att riktigt kunna fånga Tintomaras säregna karisma, men hon är alltså ursäktad.
Inte heller Werle kunde fånga denna karisma utom i den magiska skogsscen, där Tintomara sjunger den av Almqvist själv tonsatta ”Alm, hägg och hassel blomstra för vind”. Desto bättre ger Werle relief åt Ferdinands sårade känslor, när Tintomara avvisar honom – ypperligt gestaltat av Carl Ackerfeldt. Här tydliggörs bakgrunden till Ferdinands fatala agerande i slutscenen faktiskt bättre än i romanen. Rollistan innehåller en lång rad genom gående utmärkta sångare, och Simon Kim Phipps håller det musikaliska skeendet i strama tyglar.