En tveksam samvetsdans
Claes Wahlin om Mattias Andersson och det mentala tillståndet – en föreställning som inte lyfter
Publicerad 2017-09-11
Är teaterns uppgift att ge oss dåligt samvete? Ska den över huvud taget bekymra sig om publikens samvete? Scenen som ett frirum bortom lagar, en plats där moral och problem kan diskuteras, är inte samma sak som att med stora bokstäver tala om vad som är fel i samhället eller världen.
Mattias Anderssons projekt om det mentala tillståndet i Sverige har nu fått en tredje del, The Mental States of Sweden in Dance, där dansare ur Cullbergbaletten gestaltar ett antal svar på några intervjufrågor. Scengolvet är blått som en svensk sommarhimmel. En flyttbar, upphöjd cirkelrund platta blir en scen-på-scenen och i fonden en bred, inplastad spegelvägg. Runt om blåa plaststolar, ett klädställ och vartefter några bord.
Dansarna i vardagskläder med gymnastikskor, ja, sneakers kallas de väl, engelskan delar plats med svenskan här av någon anledning.
I denna repetitionsmiljö ljuder ur högtalarna svaren på frågan om vad dans är för dig, och vilken händelse ur ditt liv du skulle vilja se dansad. Det finns en linje i vilka tillstånd som representeras. Det börjar med det privata, om giftermål, barnafödande eller generande eller eller mer drabbande händelser.
Privata känslor från svenskar som bott i landet sedan generationer bryts först halvvägs in i föreställningen. En flykting, av allt att döma kurd, ställer den svenska trygghetstristessen mot andra länders mer dramatiska och våldsamma erfarenheter. Den mannen ser inte att hans minne kan dansas av andra än den egna kulturens dansare.
Koreografin är styckevis, ibland nära mimen, enstaka snygga pas de deux eller Karin Thulins (gammal Cullbergdansare) solon där ekon från Cullbergbalettens historia skymtar. Och visst är det snyggt när en flyktings berättelse om polisvåld hörs samtidigt som någon frenetiskt torkar rent bord, stolar och stolsben: håller Sverige rent. Dansarnas skicklighet finns där, men de kan ju så mycket mer än vad det finns utrymme för här.
Föreställningens linje löper från svenska privatminnen över flyktingens, till en sverigedemokrats oro för islam och avslutas med några berömda ord från Donald Trump. Men vem i publiken hyser egentligen andra åsikter än de som hyllas av föreställningen? Detta slags bekräftelseestetik är allt annat än ovanlig på scener i dag. Sådan teater ger antingen ett gott eller ett dåligt samvete, men för att teater ska bli konst krävs en förhöjning bortom den enkla projektionen av det vi redan visste.
