Tillbaka till samtiden
Mikaela Blomqvist ser en lyckad omarbetning av Stig Dagermans ”Skuggan av Mart”
Publicerad 2018-03-27
Alla hjältar ser bra ut, och alla fega är fula, konstaterar den hunsade och oälskade Gabriel i Stig Dagermans Skuggan av Mart från 1948. När Gabriel yttrar orden har han precis mördat sin mor och plågoande Fru Angelica, efter att hon i två akter förebrått honom att han inte är som sin bror, den döde men i alla andra avseenden fullkomlige krigshjälten Mart.
I sin kraftigt omarbetade version av pjäsen låter Mattias Andersson tre historier om människor som lever i skuggan löpa omlott: originalpjäsens Gabriel, den mobbade gymnasisten Sara och den medelålders näthataren Kjell. En delad dator, en burk Red bull och varsin mjukisdress binder samman denna misslyckandets trio i ett sparsamt möblerat scenutrymme där skuggor hela tiden passerar i bakgrunden.
Nemanja Stojanovic gör en lojt håglös Gabriel som nedhasad i fåtöljen tar emot förmaningar och förolämpningar med likgiltighet eller obrytt fnitter. Jämte honom spelar Ylva Gallon sin Fru Angelica med ansiktet söndertrasat av sorg. Familjen är klart stympad, allt den tar för sig utan Mart faller platt.
Modern inleder en nostalgisk segerdans till Laibach men orkar inte genomföra den till slut. Gabriels försök att muntra upp henne med trolleri slutar i krossat glas och tårar.
Samtidigt är relationen mellan mor och son mer vardaglig än hos Dagerman. Här finns både ömhet och en absurd humor. Följaktligen blir det heller inget modersmord. I stället är det Kjell Wilhelmsens otäcka Kaj som förklarar sig redo att lämna anonymiteten bakom dataskärmen och skrida till handling. Och där Gabriel hos Dagerman envist försöker få Marts efterlämnade flickvän att älska honom är det här Emelie Strömbergs Sara som ömsom bedjande, ömsom hotfull vill tvinga den fransk- och latinlärare som haft en relation med hennes äldre syster att intressera sig även för henne.
När de tre skilda historierna sömlöst faller in i varandra blir utstöttheten polyfon och föreställningen får både en psykologisk och politisk klangbotten.
Dagerman skrev om Skuggan av Mart att den handlade om att älska idealet mer än människan. Med sin intelligenta, väl tillslipade och precist regisserade nyversion Skuggorna av Mart visar Andersson med briljans att föraktet för svaghet och idealisering av förmenta hjältar inte bara var ett problem för efterkrigstiden, utan att det i allra högsta grad också är en fråga för vår individualistiska, framgångsdyrkande samtid.
