Mamma mia - och din
Uppdaterad 2017-08-25 | Publicerad 2016-10-31
En mamma kommer alltid göra fel, särskilt på Teater Tribunalen
Aldrig har en arketyp omgärdats av brutna idyller som Mamman. Å ena sidan är hon den som ger liv och näring från sin alldeles egna kropp, eller, som i tragedins Medea, äger hon både makten och rätten att klippa av tillförseln av såväl den livgivande näringen, som den själsgivande. Inom det psykologiska paradigmet, inte minst psykoanalysen och objektrelationsteorin, står det klart att minsta lilla felsteg från modern kommer att märka barnet för livet. Och fel kommer hon att begå. Det är det som är människans riktiga arvsynd. Om mamma inte älskar en, är man helt enkelt körd.
När Charlotte Engelkes gör musikal om sin mamma är det detta ofrånkomliga faktum jag bär med mig. Välj en fattig mamma, säger Engelkes, så är chanserna goda att du blir rik, kreativ eller fattig. Så långt de sociologiska aspekterna av moderskapet. Klass reproducerar sig åt alla möjliga håll.
Men om du som Engelkes får en mamma som är känslomässigt frånvarande, fast i ett pillermissbruk och som fantiserar om att dränka sig och barnen på stranden i Grekland? En mamma som kedjeröker, som vispar våfflor med sin modersmjölk, som sedan trugar genom skuldkänslor?
Engelkes har tidigare gjort underfundiga dekonstruktioner av mytologins arketyper genom att ge sig på Wagners operor, men jag har nog aldrig sett henne så svart som nu. Svart som i rolig med stor närvaro, men framför allt svart som i ett vad man tillåts ana har varit ett problematiskt förhållande med mamman. Små snuttar av en videointervju med mamman mänskliggör modersarketypen, samtidigt som Engelkes provar de dysfunktionella mammornas olika klädedräkter till sång och dans. Till sist är golvet täckt av gamla fimpar och mediciner.
Självbiografiska uppgörelser med mammor har blivit så pass etablerat inom scenkonsten och litteraturen att man hellre kan tala om dem som genre än som trend, och det dokumentära anslaget har likaså använts på scen till leda. Men i fallet med Min mamma kan man finna en verkshöjd som når bortom det specifika fallstudiet. Försoningstematiken lyser till exempel med sin frånvaro, vilket låter en förstå att det nog ändå är okej att som mamma göra fel. Som Nora i Ibsens Dockhem är Mamman i första hand en människa, och fel kommer det att bli.
