Farsartat om morsan

Claes Wahlin ser en bitsk Marie Göranzon i ”Försökskaninerna”

Uppdaterad 2019-03-28 | Publicerad 2017-03-31

Rolf Skoglund, Marie Göranzon och Kristina Törnqvist i ”Försökskaninerna” på Dramaten.

De sista orden som hörs i Marie-Louise Ekmans Försökskaninerna är ”vi är skuggor”. Den dementa damen på vårdhemmet, Modern, spelad av Marie Göranzon, får några ögonblicks insikt om hur föräldrarna bakom varje människa spökar livet igenom. ”They fuck you up, your mum and dad”, som Philip Larkins berömda dikt This be the verse inleds.

Modern i Ekmans pjäs, den sista i en trilogi om hennes egen mor, är annars inte så mycket för insikter. Hennes snabba kast mellan sarkasmer och ren elakhet på vårdhemmet gentemot personalen och sina döttrar visar sig inte vara något alldeles nytt tillstånd.


Vi får en lång tillbakablick till när döttrarna är små och Fadern (Örjan Ramberg) är full och otrogen. Redan då är Modern en dominant och narcissistisk kvinna som använder sina döttrar mot sin man. Alls ingen trevlig kvinna, oaktat att hon har gift sig med en drummel till alkoholist.

Stora scenen är ombyggd till en svart låda. I fonden växlar tvådimensionella, monokroma målningar av de olika rummen i Ekmans karakteristiska stil. Scenerna är sparsamt möblerade, en rullstol, en soffa eller ett restaurangbord för en.


Spelstilen är vriden i en något osäker riktning, möjligen söks en absurdism, men oftast blir det bara farsartad komik i gester och kroppshållningar. Det är som om Ekman vill skapa ett slags karikatyrer, men samtidigt påminna oss om vad, eller vilka det är som karikeras.

Framför allt Örjan Ramberg vrider, skruvar och åbäkar sig som Fadern, förvisso skickligt, men det hela resulterar i serietidningsestetik. Kristina Törnqvists Vårdare och Servitrisen, liksom Rolf Skoglund i sina olika roller, skalar av sig psykologin och blir typer, projiceringar av Modern. Döttrarna, Ellen Jelinek och Julia Dufvenius, är däremot individualiserade, rätt schematiskt visserligen, men de behöver inte spela lika mycket fars.


Marie Göranzon bär replikerna med all den säkerhet och tyngd som rollen kräver. Vad jag saknar, framför allt eftersom det som ska vara roligt inte är tillräckligt roligt, är en komplikation, något som räcker längre än till en dysfunktionell familj nästan vilken som helst.

Kritiken av vårdapparaten är tam, farsen roar säkert en och annan, men är knappast rätt stil för att säga något om att åldras i Sverige eller om att åldras i allmänhet. I varje fall inget som inte redan var bekant för alla som har sett någon tyna bort eller träda in i begynnande ­demens.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.