Här kidnappas teatern av verkligheten
Pirandellos aktuella klassiker på Backa teater
Uppdaterad 2021-10-12 | Publicerad 2021-09-25
Ett teaterkompani blir plötsligt kidnappade av några rollfigurer. Man repeterar Hamlet, där ett sedvanligt trassel med försenade skådespelare, en lätt egotrippad huvudrollsinnehavare och tveksamheter om översättningen av Shakespeare gör det svårt att komma i gång med dagens scener.
Plötsligt, som från ingenstans, dyker en hel liten familj upp, en splittrad familj som behöver en författare för att berätta deras historia. De kommer från verkligheten, och deras estetik skulle kunna läsas som en extrem naturalism. Allt måste vara rätt, replikerna falla precis som de sades, färgen på sängen den rätta och det här med att professionella skådespelare ska göra deras roller, nej, varför då? Familjen är ju rollerna.
Luigi Pirandellos Sex roller söker en författare hade premiär för exakt 100 år sedan och väckte stor uppmärksamhet, antingen älskade man denna metateater, eller också hatade man den. En teaterklassiker har det blivit och på Backa teater förvaltar man arvet väl. Pjäsen är bearbetad av regissör Oskar Thunberg tillsammans Stefan Åkesson. Hos Pirandello repeteras inte Shakespeare, utan en annan pjäs, och texten har kryddats med en rad samtida, ofta mycket underhållande referenser.
Jenny Kronbergs kvadratiska scenrum går i ljust trä där publiken sitter på tre sidor i två våningar. Vartefter de sex rollerna insisterar på att få en författare, de tycker att regissören gott kan klara av det arbetet, ökar intresset för att spela deras drama som, ska det visa sig, rymmer både sexuellt utnyttjande och ond, bråd död.
Här finns en elegant balans mellan skådespelarnas värld och rollernas, den ”riktiga” världens krav på att bli gestaltad. Om skådespelarna så att säga agerar i två plan, dels i sina yrkesfunktioner, dels i sina tänkta roller i Hamlet, möter vi de sex rollerna som ”verkliga”: de ska inte spela, utan vara sig själva.
Bland de många goda insatserna märks Hamlets regissör, Anna Harling, som vackert spelar regissör, men med lätta ironiska överdrifter. Bara lätt överdriven är också en egotrippade Rasmus Lindgren, han som ska spela Hamlet. Emelie Strömberg, Styvdottern och navet i den inträngande familjen, är ren njutning att se. Här finns en dold förtvivlan som hon försöker resa sig ur genom att bli uppförd på scen. Likaså framställs Fadern, Mikael Odhag, minnesvärt som den tillknäppte, alltför korrekte man som hävdar sig vilja sona sin skuld.
Underhållande och tankeväckande blir denna uppsättning både ett försvar för teaterkonsten, som en reflektion över hur den egentligen förhåller sig till sitt material, världen där ute, med alla sina aldrig spelade olyckor och tragedier.
