Klangrik Höstsonat – Inseglet som pekoral
Claes Wahlin om två operor baserade på Bergmans verk
Publicerad 2018-08-29
Frestelsen att jämföra operor efter Ingmar Bergmans filmer må vara stor, men att så göra vore dåraktigt. Inte ställer vi Monteverdis Orfeo mot Ovidius Metamorfoser, utan hellre mot Luigi Rossis opera L’Orfeo. Opera är en genre, film en annan.
Sebastian Fagerlunds opera Höstsonaten hade premiär i Helsingfors för knappt ett år sedan och det konsertanta uppförandet i Berwaldhallen låter enstaka scenbilder smälta in i ett höstlandskap på storduk parallellt med spelet på scenen. Historien om den hemvändande konsertpianisten Charlotte som försakat sina döttrar, varav den ena svårt sjuk, är en historia om konstnärens skuld.
Operan ”Höstsonaten” är till handlingen ett kammardrama, men musikaliskt ett fullskaligt verk. Fagerlunds musik är klangrik, impressionistisk med lån eller ekon från en rad olika stilar. Eklektiskt är oftast en term med negativ klang, men inom konstmusiken är det i dag svårt att inte ösa ur musikhistorien för att ur föregångarnas verk söka skapa nytt.
Möjligen är orkestermusiken alltför lojal med librettot, vi hör sällan annat än vad solisterna sjunger. Men sjunger gör de bra, Fagerlunds röstvänliga fraser ljuder fint ur solisternas strupar. Främst är Erika Sunnegårdhs försakade Eva, hon som fått betala priset för Charlottes framgångar, vars lycka och olyckliga konsekvenser en inkännande Anne Sofie von Otter ger karaktär.
I kammarformat var dock urpremiären på João MacDowells The seventh seal, efter Bergmans Det sjunde inseglet, framförd konsertant på Moderna museet och som ingår i Bergmanfestivalen. Fem musiker, sju solister och en ”frivillig” kör sjöng på svenska medan en engelsk text löpte på de vita vågkammar som visades på storduk i fonden. Tyvärr var texten ofta lika vit som vågkammarna, vilket gjorde texten svårläst.
Verket dirigerades av kompositören själv, som inledde med att tvinga publiken att härma vågsus. Vi får en rad scener, lite grand som i Kurt Weills och Bertolt Brechts kabaréstycken, men tyvärr är stumfilmsestetiken en mer näraliggande jämförelse. Repliker som ”Jag är döden” eller ”Vill du ha lite smultron?” gör att det hela raskt blir ett pekoral, liksom alla ”HA HA HA HAAA” (många och långa). Goda insatser från Paulina Pfeiffer (Döden) eller Maria Demérus (Häxan) hjälper inte. Parodin anas bakom hörnet, kanske skulle man ta fasta på den engelska titeln och kalla det hela för ”Den sjunde sälen”. Vågkammarna passar ju i så fall fint in.
