Psykoanalytikern blir helt hysterisk
Publicerad 2015-05-12
”Freuds anatomiska teater” en fullmatad historielektion för 15-plussare
Det är en smärre bedrift av scenograf Henrik Ekberg att förvandla Kungliga Operans Rotundan till en elegant anatomisk teater med jugenddetaljer. I denna möter vi en seglivad Sigmund Freud i färd med att dissekera kvinnan, denna enligt honom okända kontinent. Studieobjekten som förevisas är fem ballerinor; den kvinnliga essensen förkroppsligad, säger Freud. Publiken sitter runt om och på en hylla framför det lilla kapellet Johann Strauss mest berömda vals och musik av Jonas Dominique.
Carolina Frändes och Robert Fux skapelse vill (naturligtvis) ifrågasätta både Freuds syn på genus och de föreställningar som kanske fortfarande råder kring balettyrket. Fux spelar en självsäker, närmast yster Freud med hysteriska tendenser, medan de fem förevisningsobjekten i vitt tyll vartefter grimaserar i protest mot doktorns order att, bland annat, visa upp typiskt kvinnliga attityder; blyghet, moderskärlek, etc.
Att prata sig frisk är ett recept vi ärvt av Freud, och det är precis vad ballerinorna får göra i takt med att doktor Freud allt mer sällan hörs och syns. För trots att han här berömmer sig om att ha uppfunnit lyssnandet som kur, har han svårt att höra vad kvinnorna säger. Men ordet tar de, och mellan de klassisk balettpositionerna berättar och förevisar de om vad som är ett av världens tuffaste yrken, fysiskt såväl som psykiskt. Om Freud trodde att han skulle dissekera Kvinnan, så blir han i stället själv dissekerad.
Rollerna som de fem ballerinorna (Nathalie Nordquist, Nicole Rhodes, Sarah Fontaine, Dóra Deák och Oda Dybwad) så vackert spelar, befinner sig alla i olika karriärstadier; från rätt nyligen utexaminerad till strax pensionär (som i dansvärlden infaller vid 42 års ålder). Deras vittnesmål och psykiska och fysiska påfrestningar kompletteras med Fux/Freud som dansmästare, som likt en cirkusdirektör driver de fem dansarna som nötkreatur.
Föreställningen riktar sig till en publik från 15 år, och om de redan är fullmatade med genusfrågor, så får de i alla fall en liten historielektion. Kanske inte i psykologins historia, men med Freud som representant för sin tids syn på genus. Och även om föreställningen haltar en smula rent dramaturgiskt, så är utgångspunkten god: ballerinans hårda arbete mot de dunster som deras lätta elegans på scenen slår i doktorns ögon.
