Jösses vilket feministfiasko

Det börjar bra och slutar illa. Så kan man sammanfatta både idéinnehållet i Jösses flickor – återkomsten och Malmö Stadsteaters uppsättning av pjäsen. 2006 spelades denna kombination av Margareta Garpes och Suzanne Ostens klassiker från 1974 och Malin Axelssons nyskrivna del på Stockholms stadsteater i regi av Maria Löfgren. I Malmö tar Anna Sjövall över stafettpinnen. Hon har problem med samma saker som när hon regisserade Marjaneh Bakhtiaris  Kalla det va fan du vill förra hösten: en revyartad form, en stor ensemble och ambitionen att vara – samtida.

Första akten fungerar fint. Garpes/Ostens manus håller bra också i kortform. Vi får följa kvinnoföreningen Jösses flickor mellan 1924 och 1974, från rösträttskamp till Grupp 8. Gruppens inre klasskonflikter gestaltas brännande av Katarina Lundgren-Hugg och Cecilia Lindqvist som den Barbro Alving-lika journalisten Harriet respektive hembiträdet och socialdemokraten Bojjan. Och slagorden har fortfarande kraft: i pausen intar publikens kvinnor herrtoaletten, nynnande ”Ja, vi kan, vi vill, vi törs!”.

Sedan är det plötsligt 1993, Axelssons manus tar vid, och både kvinnorörelsen och föreställningen går sönder. Harriets dotterdotter Mari-Linn ( Helena Thornqvist) blir våldtagen i en bajamaja på sin studentfest. Hon går med i överklassanarkisten (en av många tröttsamma klyschor) Hannas feministgrupp ”Jösses fittor”, som saknar varje perspektiv bortom det heterofila och välbärgade.

Tiden lider, stereotypt representerad av hysteriska tv-shower, mobiltelefoner och managementprosa. Regissören förmår inte gestalta förvirringen annat än med – förvirring. Föreställningen går vilse och skriker gällt ut det gnällpopulistiska budskapet att kvinnor går under i mediebruset medan feministerna käbblar. De senaste decenniernas feministiska framgångar osynliggörs. Synd, för mitt i alltihop glänser små diamanter, som Siw Erixons magnifika variant av ”Åh åh åh tjejer”.

Malin Krutmeijer