Vitaliserande gästspel
Publicerad 2016-09-01
Claes Wahlin ser pjäser som visar hur annorlunda teater kan vara
TEATER. Utan gästspel kröker sig landets teaterliv inåt mot sig själv tills det dör av självstrypning. Efter Stockholms kulturhuvudstadsår 1998 minskade gästspelen drastiskt. Ett och annat dök upp, men antingen tog pengarna slut (”omprioriterades”), eller också saknades intresse hos ledarna av institutionerna. Bergmanfestivalen är alltså ett tillfälle att ge publiken och teaterns egna utövare exempel på en annan estetik, en möjlighet till konstnärlig självrannsakan.
Två föreställningar visar hur annorlunda det kan vara. Teatro Stabile di Napolis gästspel med Emma Dantes Systrarna Macaluso har ett teaterspråk med rötter i commedia dell’arte. På det nästan nakna scengolvet berättar de med kropp, röst, dans, musik och gester om systrarnas liv. Hur en drunknar, om deras fattige far som ensam får ta hand om dem, hur döden blandas med yster glädje.
Det är en rasande vital föreställning, fysisk, rapp och med ett tilltal som samtidigt uppfordrar till uppmärksamhet och lämnar publiken i fred. Död, fattigdom och annat elände skildras inte genom att härbärgera dessa känslor i psykologiskt trovärdiga rollfigurer. I stället anvisas de, de spelas fram, men bara så långt att vi kan identifiera dem. Resten lämnas till publiken. Det är helt enkelt storartad teater av en mångkunnigt skicklig ensemble.
Av helt annat slag är den salong som Madame Nielsen håller i ett hotellrum några kvarter från Dramaten. Madame Nielsen, före detta Das Beckwerk, före detta Claus Beck-Nielsen, är en av de mest spännande konstnärerna i Skandinavien. Det var han som reste till Irak med en tom väska som det stod ”Democracy” på, det var han som iscensatte sin egen död och begravning, och det är nu hon som iförd klänning håller salong med musik, tilltugg där hon försöker skapa en mikroutopi där den kvinnliga energin, som hon kallar det, ska göra världen lite bättre.
Föreställningen är charmerande. Med ett vänligt tilltal berättar och sjunger hon om hat, kapitalism eller kärlek. Projektet kan synas udda i förhållande till de mer uttalade politiska projekten, men har som gemensam nämnare just försöken att skapa relationer som omöjliggör hat eller våld.
I Madam Nielsens senaste bok, Invasionen –en fremmende i flygtningstrømmen (Gyldendal) företar hon ett slags turistresa. Hon går till fots från Thessaloniki till Danmark, hon följer flyktingströmmen, letar efter de vita tälten, och med en bokstavligen avväpnande naivitet får vi en ögonvittnesskildring av hur det ser ut bakom nyhetsrubrikerna.
Lika underhållande som säregen blir hennes möten med poliser, hjälparbetare och flyktingar en historia om människorna bakom rubrikerna. Hennes Salon Madame Nielsen är ett möte av samma slag, men med helt andra människor.
