Det finns inget bra att säga om detta haveri

Cecilia Djurberg har tyvärr sett två avsnitt av Turteaterns Vikingarna på Helgeland

Publicerad 2018-12-06

”Vikingarna på Helgeland” spelas i tolv avsnitt på Turteatern i Kärrtorp, Stockholm.

En gammal oskriven regel för teaterkritiker är att när en uppsättning är så dålig att det ­inte finns något snällt alls att säga om den, så väljer man att inte skriva någon recension. Jag ska nu göra ett undantag. 

För om de mest negativa recensionerna aldrig skrivs och den samlade teaterkritiken utgörs av halvljumna texter och hyllningar, som artigt bekräftar teaterns existens, kan kritikerkåren lätt framstå som ambassadörer för konstformen. Risken är överhängande att kulturjournalistiken ”tutar i samma pr-drivna vuvuzela”, som Kristofer Anderson formulerar det i den pågående kritikdebatten (Aftonbladet Kultur 28 nov).

Så kan vi inte ha det.  

Vilket leder mig in på det jag egentligen skulle skriva om här, men alltså övervägde att inte göra.

Turteatern är numera så pass etablerad att den inte längre kan behandlas som ”kämpande frigrupp”. När deras nya konstnärliga ledare Marie Nikazm Bakken sätter upp Henrik Ibsens nationalromantiska mansfantasy Hærmændene paa Helgeland från 1858, här kallad Vikingarna på Helgeland, som en serie i tolv avsnitt om morske män och blodshämnd, har förhandshajpen varit påtaglig. 

Pr-arbetet var så lyckat att DN:s teaterredaktör Johan Hilton redan i september listade den som en av tio föreställningar att se fram emot i höst. Han copy/pastade till och med säljpitchen som utlovar ”grande finale på nyårsafton”. Efter att ha sett detta outhärdliga internskämt kan jag inte tänka mig något värre sätt att fira nyår på.

Den som har svårt för äckel­teater – kräk, kiss, bajs och blod­splatter – får åtminstone med sig en provokation hem. Som luttrad kritiker blir jag bara provocerad av att de försökt sminka över sin grunda, konstnärliga idé med blaffig kostym, kladdig mask, dialektbuskis, taffliga improklyschor och metaironisk amatörteaterscenografi. 

Det är varken nyskapande, djärvt eller roligt utan framstår enbart som en antiintellektuell drift med den egna konstformen. Och med den publik som uppskattar fantasyserier. 

”På Helgeland är det svårt att vara man, men ännu sämre att vara kvinna”, tjatar ensemblen i sitt långrandiga, studentspexiga sångintro. Upprepningsestetiken är ­genomgående och framstår som en nödlösning när ­varken stoff eller analys räckt till för att fylla den planerade serien. 

Med hopp om att få syn på någon intelligent idé, och för att ta mitt kritikeruppdrag på allvar, går jag tillbaka och ser del två trots att första avsnittet avskräckte. Det skulle jag inte ha gjort. 

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.