Maktens berusning och berusande musik

Ljuvligt elegant om intrigerande kvinnor

Uppdaterad 2021-08-16 | Publicerad 2021-08-14

Roberta Mameli som förälskad Poppea i Händels ”Agrippina” på Drottningholmsteatern.

Vad som kan förvåna med Händels Agrippina är genusfördelningen. Här är alla män offer för sina passioner, sina lustar, medan operans två kvinnor är de drivande. Agrippina som vill ta makten genom att sätta sin son Nero på tronen som sin lydiga docka, och Poppea som bara vill få sin älskade Ottone, håller sina passioner i schack för att nå sina mål.


För Händel, som skrev operan i Italien och förmodligen var medveten om oviljan mot den sittande påven, är rollfördelningen möjligen begriplig. Vi ska samtidigt veta att tiden må ha varit patriarkal, men alla män var inte patriarker. Makten korrumperade och berusade över könsgränserna redan i antikens Rom, det visste Händel.

På Drottningholmsteatern har dessa kvinnors roller genom historien accentuerats i Bente Lykke Møllers kostymer. Männen bär togor i en blågrå skala operan igenom, medan Agrippina och Poppea får nya kläder i varje scen, allt modernare, allt vitare. Hos Agrippina kan vi därtill urskilja senare tiders kvinnliga regenter, renässansen drottning Elisabeth, kanske Marie Antoinette och till och med Elisabeth II.

Poppea går från kärleksnovis i dok till en Greta Garbo eller Katharine Hepburn i byxdress. Extra finurligt är det när hon inser att hon låtit sig luras om Ottones svek. I den scenen är hon klädd som en hjältinna från en roman av Jane Austen, där ju kvinnorna efter några hundra sidor får lära sig att de tagit miste på en mans egenskaper. Hos Händel tar det bara några takter.


Det är en elegant och renskalad uppsättning som Staffan Valdemar Holm har iscensatt. Teaterns målade kulisser anger platsen. Scenerierna och personregin, för att inte säga koreografin, sätter orden i sångarnas kroppar – allt fler rörelser i takt med att intrigen blir rörigare. Rekvisitan är reducerad till två ting, en dolk och en blombukett: krig och fred. Här finns också flera lättsamma detaljer, som att Claudio när han sjunger om England, Brittania, får bryta på engelska. Operan må handla om liv och död, men det är ingen tragedi.

Störst underhållningsvärde skapar sopranen Roberta Mameli (Poppea), som med sina ansiktsuttryck och blixtsnabba gester både exponerar hela sin nervositet och trånad, och bryter illusionen med ironiska vinkar åt publiken. Hennes varma röst (ljuvliga pianissimi) är skräddarsydd för rollen. Det gäller även Vivica Genaux (som ersatt countertenoren Bruno de Sá) som vid sidan av scenen sjunger Nerone medan Jens Rosén agerar sceniskt. Genaux är en erfaren barocksångerska och i en av operans mest kända arior, ”Come nube che fugge dal vento”, tar hon i och drillar som få, Cecilia Bartoli inräknad.

Nahuel Di Pierros Claudio har en mäktig bas, countertenoren Kacper Szelążek (Narciso) sjunger elegant, om än inte med det största omfånget, och Kristina Hammarströms Ottone växer vackert under kvällen. Ann Hallenberg i titelrollen är som självklar, hennes raska och liksom eftertänksamma mezzosopran fyller rummet.


Det var många år sedan som Drottningholmsorkestern lät så här bra. Mycket tack vare dirigenten Francesco Corti, som annars förekommer i en rad barockorkestrar som cembalosolist och ofta dirigerar ensemblen Il Pomo d’Oro. Han skapar en dynamisk klang med god svikt, god attack och med en och annan musikalisk överraskning, helt i linje med uppsättningens lekfulla allvar kring makt, kön och kärlek.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.