Tragiskt asyldrama

Claes Wahlin ser Aischylos De skyddssökande på Kulturhuset stadsteatern

Publicerad 2018-10-19

Annika Hallin, Leonard Terfelt, Eva Stenson, Angelika Prick, Kirsti Stubø, Åke Lundqvist och Elisabet Carlsson i De skyddssökande av Aischylos på Kulturhuset stadsteatern.

Märkligt är att Aischylos tragedi De skyddssökande först nu kommer upp på en teaterscen, eftersom den lika gärna kunde heta De asylsökande. Pjäsen är en del av en i övrigt förlorad trilogi och ansågs länge alltför odramatisk för att intressera.


Femtio kvinnor, danaider, flyr Egyptens våldsamma män och tar sig på Zeus inrådan till Argos. De stammar trots allt från Grekland och lyckas också övertyga Argos kung Pelasgos att så är fallet. Han låter sig övertalas, men måste först låta sitt folk rösta.

Argos medborgare välkomnar kvinnorna, eftersom risken för krig med egypterna är ett mindre ont än att stöta sig med Zeus. Så avstyr Pelasgos de under tiden landstigna egypterna som vill hämta hem sina kvinnor. Men slutet är tveeggat: Argos män är kanske inte så mycket bättre än de som de flydde från.


På Stadsteaterns lilla scen sitter sju svenska skådespelare vid bord med uppslagna manus. En stor filmduk visar nio filmrutor med lika många kvinnor från Al-Harah-teatern i Palestina som genomför ett textuellt växelspel med den svenska ensemblen. Även den senare låter rösterna delas och sammanföras, ett slags översättning av den grekiska körens strofer och motstrofer.

Den saklighet som präglar spelet bygger sakta men säkert upp en dramatisk spänning. Aischylos drama, här alltså översatt från en engelsk version av David Greig, har egentligen bara två dramatiska höjdpunkter: kvinnornas möte med Pelasgos, och det osäkra slutet. Tyvärr slarvas den första höjdpunkten bort när publiken plötsligt ska agera Argos folk och vifta med röstlappar.

Per Sandbergs Pelasgos gjorde också sin entré från publiken. Detta slags interaktivitet, en teatertrend, fungerar inte denna gång heller. När publiken sedan lämnas i fred och egypterna landstiger och söker tvinga med sig kvinnorna, så kommer nästa dramaturgiska fadäs. I stället för att lita till orden, så får vi ekoförstärkta röster och oxblodsrött ljus. Också det är onödigt.


Spelet hämtar sig aldrig riktigt efter detta, vilket är synd, eftersom grundidén med att stillasittande spela texten vid borden utförs så väl av de båda ensemblerna. Annika Hallin, Kirsti Stubø, Angelika Prick – för att nämna några av dem – låter med ett lugnt, sakligt tonfall hoppet och osäkerheten driva dramat framåt.

Det antika dramat må ha innehållit dans och musik, men väl regisserade röster kan dansa både musikaliskt och suggestivt.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.