Kejsarn av folkhemmet

Cecilia Djurberg ser Lagerlöfs saga i ny uppfriskande dramatisering

Cecilia Djurberg

helskärm

Det snöar hyvelspån över scenen när Riksteatern ger Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien. Lucas Svensson har, i sin helt nya dramatisering, flyttat fram handlingen till Per Albin Hanssons 1930-tal och lagt betoningen på klass i denna klassiker från 1914. Nu driver Erik i Falla sågverk och hans måg Lars är en socialdemokrat som ser folkets älskade skog som kapital att skövla.

Stugan som Jan i Skrolycka och hans Kattrina fått lov att bygga av skräptimmer på patrons mark är så liten och trång att den i Johanna Mårtenssons scenografi reducerats till en gavel i lekstugestorlek. Men i Fattig-Sverige finns knappast tid för lek, bara arbete. Så blir Kejsarns utopiska Portugallien en pendang till idén om folkhemmet, där ingen skulle vara fattig och svälta.

Oviljan att få en mun till att mätta vänds mirakulöst till litteraturhistoriens kanske starkaste porträtt av faderskärlek när Jan får sin nyfödda dotter i famnen och döper henne efter solen själv. Det här är bokstavligen en paradroll för Niklas Falk och kejsarkasken sitter som en smäck när han spelar ut Jans mentalt kollapsande alter ego och förtvivlade längtan efter sin förlorade dotter.

Lovisa Onnermark gör en rödkindad Klara Fina Gulleborg i flätor som plockar upp Lagerlöfs symboliskt förbjudna frukt och blommar ut som ung kvinna i sin vackra, röda klänning. Till ett bubblande soundtrack signerat Min Stora Sorg gnider hon sig glupskt mot livets ledstång och det som i romanen kan läsas som byskvaller om att hon prostituerar sig, får här ett mer nyanserat sammanhang. Vi får se patron Falla våldta henne på kontoret en trappa upp och detta, menar hon, var den egentliga anledningen till att hon inte ville återvända hem efter att ha arbetat ihop tillräckligt med pengar i stan för att lösa sina föräldrars bostadsskuld.

På ett liknande sätt har flera karaktärer broderats ut och fyllts på med nytt stoff i denna nytolkning. Inte minst Stoll-Ingborg blir mer framträdande och befordras till general i Portugallien. Hon kommer aldrig få några barn har läkaren sagt, eller snarare sett till så där som läkare gjorde förr, men hon får trägubbar i betalning när hon går med männen bakom baracken, och samlar dessa till en armé i sin korg. Marika Holmström gestaltar hennes naiva utsatthet med fysiskt fina avvägningar i kropp och blick.

Det är med ett politiskt bultande hjärta för de svaga Carl Johan Karlson iscensätter denna saga, som får ett något ljusare slut än originalet.