Påträngande teaterelever

helskärm

Det finns ett nervdaller i elevarbeten lite olikt det på andra premiärer, som om allt det svettiga själsengagemanget och blodiga råarbetet som ligger bakom ett examensprojekt sipprar sig in i den färdiga föreställningen. Dessutom är de en presentation av en hel, ny årskull skådespelare som kommer att ses på Dramaten, länsteatrarna och i TV4. Det är möjligen barnsligt men spännande på ett särskilt sätt att inbilla sig se nya stjärnor födas.

I år sätter Teaterhögskolan i Stockholm upp en version av Lars Noréns hårdhänta fantasi om gemenskapen på en sluten, och sedan en något öppnare avdelning på ett modernt mentalsjukhus. I En sorts Hades & Kliniken samsas en grupp personer instängda i sin egen oförmåga att leva normalt och välanpassat eller att inte leva alls.

Isolerade i sina egna neuroser försöker och misslyckas de oupphörligt med att få kontakt med varandra. Och det finns många typer att leka med för skådepelarna: bosniern som förlorat sin familj i kriget och inte har någon annanstans att ta vägen, flickan utan själ, djursexmissbrukaren, incestoffret, Harvard-studenten som gått itu, den manodepressiva stekaren med aids och det arga, arga kvinnobarnet vars nästan enda ord blivit fitta.

Bägge pjäsernas bärs av ett uttalat förakt för ett högpresterande, opersonligt samhällsideal, ett kallt skämtlynne och ett uppslukande intresse för vad de människor som jämrar sig möjligen har att säga.

Teaterhögskolans föreställning innehåller oerhört mycket tankearbete kring varje patient och koncentrationen på att fullända just sin roll, som det passionerat instuderade ticsen och rörelserna hos varje sjukling gör dem alla ytterst karismatiska och underhållande. Särskilt med en regissör med sådan överblick över det kala rummet att det pågår någon dårskap i vartenda hörn hela tiden.

Samtidigt behöver avdelningen stunder av likgiltighet, apati och avstängd leda som den laddade ensemblen inte är särskilt förmögen att frysa ner i. Det blir en blandning av att spela Norén som brutal komedi och förtvivlat vrålande realistisk tragedi.

Båda sätten är bra och det finns många stunder som klöser och charmar men tillsammans blir de båda tolkningarna på varandra alltför påträngande intensiva.

Jenny Teleman