Sex, snusk och en Markisinna
Publicerad 2015-02-17
Stiliserat och reducerat om fru de Sade på Elverket
I programhäftet till Markisinnan de Sade skriver Dag Kronlund kort om de No-spel av Mishima som spelades på Dramaten 1959. Han berättar något om pjäserna, om kritiken och vilka som spelade. Sista raden lyder: ”Markisinnan de Sade hade premiär i april 1989… Ingmar Bergman regisserade.”
Nog spökar den uppsättningen fortfarande, en av Bergmans bästa, och det går inte att frånkänna regissör Stefan Larsson modet, när han nu tar sig an denna egenartade och helgjutna pjäs. Så stilsäker är den, att detta japanska drama från 1960-talet nästan kan misstas för en franskklassicistisk pjäs från 1700-talet. Men vad handlar den egentligen om?
Mishima själv sa sig vara besatt av frågan om varför markisinnan efter att ha varit sin make trogen i arton år plötsligt vänder honom ryggen. De sex kvinnor som kretsar kring den på scenen frånvarande markisen, en högst närvarande frånvaro, representerar ett spektrum av samhälleliga och individuella krafter: Madame de Montreuil lagen, de Saint-Fond lusten, Anne svekfullheten, de Simiane religionen och Charlotte folket.
Dessa representationer färgar av sig på markisinnan, och en nyckel till Larssons uppsättning finns i Rufus Didwiszus scenografi. Rummet liknar tryckplåtar för grafiska blad, ett slags negativ av en 1700-talssalong. Markis de Sades texter har ofta, en smula förenklat, beskrivits som upplysningens baksida, här i så fall en baksida som i kombination med Mishimas geometriska konstruktion av denna textmättade pjäs skapar ett mänskligt rutmönster av frihet och tvång.
Till skillnad från hos Bergman finns här inget japanskt, stiliseringen är reducerad och rollfigurerna är i första hand individer, i andra hand representanter. Ensemblen bär texten med en självklarhet som kräver yttersta uppmärksamhet och närvaro. Främst sätter jag Livia Millhagens de Saint-Fond, som med återhållen extas adlar sin lust till Elin Klingas rodnande och nervöst solfjädersviftande de Simiane; i första akten kämpar hennes religiösa böjelser mot kroppens.
Marie Göranzon har resning som modern, de Montreuil, möjligen är hon emellanåt för mycket moder, för lite ordningens upprätthållare, medan Ana Gil de Melo Nascimento låter Anne likt en silverfisk göra vad som faller henne in. Maria Bonnevie i titelrollen låter troheten mot den fängslade maken sömlöst övergå till att rikta sig mot klosterlivet.
Men varför sviker hon honom? I sista akten, efter revolutionen men innan skräckväldet, knackar markisen på porten. När hushållerskan Charlotte (Mia Benson) beskriver hur han åldrats, blivit tjock och ful, så rasar markisinnans illusion om den frihet han representerar. Frihetens moral är inte längre vacker. Så hon väljer en annan, stram skönhet: klostret.
