Klassikermassaker med stor teaterkärlek

Strindbergs Till Damaskus som ett lekprogram i tv

Amelie Björck

helskärm

Vad har Moment:teater i Gubbängen gemensamt med Den okände, alltså dystergöken till författare i Strindbergs drama Till Damaskus? Knappast allvarsamheten; självupptagenheten kanske i högre grad. Å andra sidan är navelskåderi helt på sin plats när teatern nu med buller, bång och coronaförsening firar 20 år just genom att spegla teaterns historia i Den okändes väg mot självkännedom.

Scenen är fullproppad med rekvisita som likt öar skapar vandringens nio stationer. Ett gäng travade stolar är Strindbergs ”Gathörnet”, ett kartonghav är ”Hotellrummet” och vid ”Hålvägen” hänger grova kedjor från taket. Mellan dessa stationer leder teaterns konstnärliga ledare Andreas Boonstra sin överraskningsgäst som för varje speltillfälle är ny och oinvigd, men hemma på teatern sedan förr.

Kvällens gäst, skådespelaren Isabell Sollman, förses under vägs med attribut och manuslappar för sina olika roller. Boonstra själv är hennes motspelare, med tillägg av frikostiga mellanprator och anekdoter. Det blir alltså teater ur hand i mun, utan mycket gestaltning, men tillåtande då premisserna är så innerligt omöjliga och stämningen familjär. Det liknar ett lekprogram med en älskad TV-värd som domderar med deltagarna vilka oavsett resultatet högaktas för sitt mod och sin insats.

Strindbergsreplikerna blir om möjligt än mer lösryckta här än i klassikern och konceptet glappar rätt rejält. Dialogen mellan Den okände, Damen, läkaren och de andra guidar trots detta fram en berättelse om frigruppsteaterns liv som en kamp på den ekonomiska ruinens brant och i berg-och dalbana mellan lycka och besvikelse. De motgångar Den okände i denna självironiska tappning stöter på är onda recensenter och hyresvärdar som surar över sena hyror.

Det är en fin firargest att alla i ensemblen inklusive musiker, scenograf, producent och tekniker har högst aktiva roller på scen: scenograf Åsa Berglund Cowburn syr till exempel under föreställningens gång en fluffig kanindocka till slutscenen. Också de frånvarande/döda är med via projicerade nostalgiklipp ur teaterns historia.

Boonstra håller avslappnat tyglarna i sin manege, trakterar gitarren och sprider teaterkärlek med varje andetag. Regissör Josefin Ankarbergs helhet fångar Moment i ett nötskal: spontanistisk klassikermassaker, ruffrockig vibe, ryck mellan geni och ofärdighet och en lekfullhet över fåneriets gräns. Även om det inte riktigt lyfter och blir wow ser jag en auto-hommage att varmt applådera.