Ett trauma genom helvete och skärseld
”Ambulans” skildrar en familjekatastrof både dokumentärt och poetiskt
Uppdaterad 2021-09-20 | Publicerad 2021-09-18
Hur fortsätter man när det värsta har hänt? När Teater Lumor/Dramaten återkommer till temat trauma är tragedin redan ett faktum. En mamma och tillika syster är död, en familj är i spillror.
Om jag inte visste att dramatiker-regissören Paula Stenström Öhman alltid har järnkoll på form, skulle jag bli lite brydd i början. Det är så desorienterat, svårt att hänga med. Den anonyma spelplatsen tycks på en gång vara en sjukhuskulvert och själens gråa wasteland. Den kroppsstora fläcken på golvet kan vara kaffe, cola eller utspätt blod. Och alla dessa personer på drift mellan institutionsvardag och ett sorts Hades – hur hänger de ihop?
Först i en scen hos soc klarnar familjerelationerna, när Jonatan Rodriguez fina BUP-Monika i rosa trätofflor ställer menande frågor med huvudet på sned. Hur mår egentligen Simon?
I retrospektiv förstår jag att första aktens splittring motsvarar skärselden hos Dante – fast dramats personer väntar på livet, inte paradiset. De är ännu blockerade och flyr sorgen efter den mördade Helena på sina olika sätt.
Helenas son Simon, 11, tar i Eva Rexeds rörande kantiga gestaltning skydd bakom luggens gardin. Han har två låtsasvänner – en småbarnsrädd och en vakthundsarg. ”Jag är sex år” råkar han säga, kvar i dagen då det hände. Helenas syster Katja (Maia Hansson Bergqvist) dricker för att kunna bära Simons aggressiva förlust och glömma sin egen. Simons farmor Deborah tar med småkakor till soc-mötet och vill försonas i förtid – både hon och hennes son Ludde lever i förnekelse. ”Det var en olyckshändelse”, upprepar Peter Järn i båda rollerna, som farmor och morddömd pappa.
Om första akten är skärselden visar den andra upp en väg mot läkande. Intensiteten höjs, blodfläckens färg djupnar i rött. Fragmenten ordnar sig till en berättelse med ett sprudlande systerligt före, en upptrappad hustrumisshandel mot mordets peripeti, ett efter av konfrontation – och en glimt av framtid. Publikens insikter mognar med rollfigurernas.
Pjäsens komplexa komposition och säregna legering mellan dokumentärt och poetiskt material ger en djup klang. Det är dessutom roligt mitt i eländet. De fyra skådespelarna växlar makalöst vigt mellan roller, en del med extra fin publikkontakt; Maia Hansson Bergqvists ironiska 17-åring är en karamell, liksom de två mycket stockholmska pundarbrorsorna Romulus och Remus (Järn och Rexed). Efter mycket tjat får de sin ”hotellnatt” på akuten – i vargalivet kan en trygg hamn se olika ut.