Lekfull och flödande melodisk röra från barocken

Lennart Bromander har sett en oavbrutet rolig opera

Uppdaterad 2022-07-12 | Publicerad 2022-07-11

Danilo Pastore. I bakgrunden Karl Söderström, Hugo Paulsson Stove, Clarice Granado Persson och Arianna Stornello.

Det spelades och skrevs oerhört mycket opera under barocken. Åtskilligt har gått förlorat, men det finns också enorma mängder barocknoter spridda i arkiven runtom Europa, ofta musik av idag glömda tonsättare. Det är en svår konst även för en expert att leta pärlor i dessa arkiv och att lyckas hitta de verk, som verkligen är värda att återuppliva.

Förutom kunskap krävs också en hel del god intuition. En sådan skicklig musikarkeolog är Holger Schmitt-Hallenberg, och han berättar roande i programboken till Vadstena-akademiens uppsättning av Carlo Francesco Polarolos Il colore fa la regina om hur han hittade referenser till den här operan, som gjorde succé vid uruppförandet i Venedig år 1700 men aldrig senare spelats. De väckte hans nyfikenhet, och han spårade ett bevarat partitur till ett slott utanför Prag, något som så småningom resulterade i att vi nu för första gången på 322 år får chans att höra den här musiken.


Och vilken musik! Den är flödande melodisk, tempofylld och mycket varierad. Ariorna är i regel rätt korta och ofta utformade som duetter med något solistiskt instrument, fagott, teorb, violin eller cello.

Musiken är oavbrutet rolig och genomgående hörvärd. Ja just rolig, Polarolo var uppenbarligen en positiv själ, och även när anslaget i texten är sorgligt klingar musiken glad och livsbejakande. En trettonhövdad ensemble ledd av Mariangiola Martello vid cembalon tar tacksamt tillfället i akt att presentera detta härliga musikaliska material.


Operans handling är svårare att oreserverat bejaka. Det är fråga om en särdeles soppa kring en kinesisk slav, som förts bort av pirater men skött sig så väl att han blivit kung i ett ostindiskt rike. Vid hans hov vistas en rad kvinnor och män, som alla låtsas vara någon annan, en är prins av Etiopien, en annan slav fast egentligen adelsdam osv. Det är sällan man riktigt hänger med på vem som är vem och varför de gör som de gör.


Regissören Clara Svärd har ur denna bisarra röra skapat en riktigt rolig föreställning, lätt ironiskt distanserad och lekfullt koreograferad. Det sjungs och ageras frejdigt och med gott spelhumör av alla de sju sångarna på scenen, och att de ideligen lyfter upp namnskyltar för att visa vilka de föreställer är man enbart tacksam för.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln