Drömmar i rosa
Uppdaterad 2016-10-26 | Publicerad 2016-10-24
Claes Wahlin om ”Presidenterna” på Dramaten
TEATER. Varför är det inte alltid så här på teatern? En halsbrytande text, en läcker scenografi, tre utsökta skådespelerskor och modern dramatik i utmärkt översättning? Denna pärla, som snarare handlar om, än kastas för, svin, är Werner Schwabs Presidenterna. De tre städerskorna, det är dom som är presidenterna, är inte några naturalistiska sådana.
Kropparna deras är käril för språket; det är språket som skriver dem. Vi möter Erna (Stina Ekblad), som vill att allt ska vara korrekt och rent, som hennes slaktare Wottila med sin fantastiska leverkorv. Vi hör Grete (Lena Endre) som saknar sin emigrerade dotter och längtar efter lite rejäl sinnlighet, samt Mariedl (Ingela Olsson) som rensar förstoppade toaletter, litar på sin gud och vill att resten av världen ska öppna sig för hans kärlek.
I ett flickrosa rum (scenograf Bente Lykke Møller tar ett överraskande steg in i färgernas värld) med transparenta stolar och en teve (även den nästan genomskinlig) sitter de, i sina vita uniformer med osannolika frisyrer. De pratar, saknar och drömmer. Det är pratet som är själva huvudpersonen, Grete säger att ”man ska säga orden som de vill komma ut”.
Språket gör inte bara människan, utan samhället dissekeras av Schwab genom dess språk. Bakom dessa tre kvinnors språk hörs maktens språk, kyrkans och statens, liksom den officiella moralens. Lögnerna kläs av inpå bara kroppen. Hos Schwab, liksom hos så många österrikiska författare, så är språket inte främst ett verktyg, utan ett problem.
Som vi kan skratta åt vändningarna på scenen, så bör vi förhålla oss till de officiella diskursernas retoriska krumbukter. Men det finns ett allvar bakom. När de tre kvinnorna i dramats andra del berusade berättar som sina rosafärgade drömmar, så kan vi under dem höra hur kyrkan eller staten konkurrerar om moralen och sanningen. Inte så konstigt att någon måste dödas.
Men tillbaka till scenen. Presidenterna är oerhört underhållande, den har en trio skådespelerskor som med bravur gestaltar sina roller. Ingela Olssons förmåga att framstå så underdånigt behövande, Lena Endres koketta förtjusning i sina egna drömmar eller Stina Ekblads förnöjda moraliska hållning. Och alla har de en precis uppmärksamhet på sina medspelerskor. Här finns ljuvlig falsksång, infantila slagsmål (med kanske en rond för många) och hela tiden en vacker balansgång på det språkets rand som både förför, förfasar och förstör. Se till att se den.
