Ingen far till månen
Claes Wahlin ser Pija Lindenbaums barnopera När då då
Publicerad 2018-10-15
Pija Lindenbaum vet att subtilt använda den klassiska sagan för att göra den samtida. När hon nu står för text (och scenografi) till Kungliga Operans barnopera När då då, så är det sagan om Mäster skräddare, han som syr ett tyg baklänges från en rock tills det blir ingenting, som är källan. I stället för en skräddare som sviker, är det Pappa pappsen som lovar sin Bobo att om lördag resa till månen, eller nästa lördag till Bollnäs, fast kanske måste han lördagen därpå jobba, eller städa. Det bidde ingenting.
Bobo, uppdelad på Vivianne Holmberg, Lisa Larsson och Maria Påhls, leker själv(a) i stället, tillsammans med Apan (Jonas Degerfeldt) och Kaninen (Ludvig Wallmark Ryberg). Som att göra sig av med onödiga djur på månen, eller besöka släkten i form av gigantiska klädesplagg i Bollnäs. De tröttnar, vill hämnas på Pappa och gömmer sig. Klart han blir ledsen och har samvetskval.
Niklas Brommares musik ligger fint mot texten och alla tre Bobo far runt i det barnperspektivistiska scenrummet med stor övertygelse, där Holmbergs fina sopran ger starkt avtryck. Att Bobo vill skicka alla katter till månen på grund av allergi eller att Pappan är frånvarande, reflekterar kanske många barns verklighet. Möjligen blir just den identifikationen mer accentuerad som opera, än den vore i en bilderbok. Frågan är, även om det av När då då faktiskt bidde något, om just den klassiska sagan satt i operascen ändå vore mer roande.
