Publicerad:
Uppdaterad:

Modermord i mörker

En klockren tragedi på Dramaten

Av: Claes Wahlin

Publicerad:
Uppdaterad:
Electra Hallman och Rebecka Hemse i Hugo von Hofmannsthals ”Elektra” på Dramaten.
Foto: Sören Vilks
Electra Hallman och Rebecka Hemse i Hugo von Hofmannsthals ”Elektra” på Dramaten.

Det mullrar på Dramatens stora scen. På den sakta snurrande vridscenen reser sig svarta, höga, tätt sittande plattor. Ett ljus sipprar fram mellan plattorna, palatset i Mykene där Agamemnon har mördats av Klytaimnestra och hennes älskare Aigisthos. Taktfasta dunkande hörs, som av en yxa som faller mot palatsets stenmurar. Fram ur muren kommer Elektra, hennes grova kängor som hammarslag mot golvet. Scenrummet slutar vrida sig och hon kliver ut på en upphöjd tribun. Där blir hon.

Hennes rasande förtvivlan skär genom scenrummet, rakt över publiken. Hon kräver hämnd, blod och död. Orestes är förvisad, må gudarna leda honom tillbaka att utföra dådet. Hennes mor smyger fram, smekande förbannad, Elektras syster Chrysothemis låter sig inte övertalas av sin syster att utföra morden. Men så kommer det en främling.


Historien är känd, både från Sofokles tragedi och, kanske än mer, från Richard Strauss opera, till vilken Hofmannsthal skrev librettot. Det är en klockren tragedi som Michael Thalheimer har iscensatt på Dramaten. Elektra på tribunen tar i tur och ordning emot sin mor, sin syster, Aigisthos och den som ska hålla i kniven: Orestes. Varje scen blir summan av de tidigare.

Alla element samverkar: Olof Altmanns strama scenografi, Michael Gööcks dramatiska ljus, strålkastare från ovan som kastar skuggor mot den svarta muren och underbelysta ansikten som får de agerande att likna Hofmannsthals samtida Egon Schieles porträtt. Det är närmast ett slags operaregi, rösterna spelar en stor roll, riktade rakt ut i salongen; den ljuvligt otäcka Rebecka Hemse som ömsom leende viskar till sin mor, ömsom välartikulerat skriker ut sitt iskalla hämndbegär. En prestation värdig ett pris.

Stina Ekblads Klytaimnestra kan smeka falskt med rösten, men strax brister den med hot om straff, medan Electra (!) Hallman som Chrysothemis skräckslagen darrar på rösten när hon inte mjuknar i drömmarna om man och barn, ett familjeliv som ter sig fullständigt absurt med tanke på vad som pågår i Mykene.

Känslan av klaustrofobi ligger som ett blodigt hämndtäcke över föreställningen. I den antika tragedin är våldsspiralen till synes evig, det finns inget slut, bara en paus. Det första ordet Elektra yttrade på tribunen var ”ensam”. Nu kan hon äntligen tiga, tiga och dansa. De sista orden yttras av hennes syster Chrysothemis, viskande: ”Orestes, Orestes”. Sedan mörker.

Publicerad:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad: