Stämningsfullt och glädjande

Mikaela Blomqvist ser Lagerlöfs roman bli stabil sommarteater

Publicerad 2017-07-05

Daniel Lindman Agorander i rollen som Karl-Artur Ekenstedt.

Den andra delen i Selma Lagerlöfs triologi om släkten Löwensköld, Charlotte Löwensköld har inte mycket gemensamt med sin föregångare Den Löwensköldska ringen.

Där den förra är en spökhistoria om moral, girighet och hämnd, är den senare närmast en romantisk förvecklingskomedi i stil med Jane Austen. Över ringen som figurerar här vilar heller inte någon förbannelse, istället är det en vanlig förlovningsring som åker på och av den valpige pastorsadjunkten Karl-Artur Ekenstedts ringfinger.

Och där Guds försyn i Löwensköldska ringen bryter in till räddning kommer sig olyckorna i Charlotte Löwensköld tvärtom av att den frälste Karl-Artur hela tiden tror att Gud sänder honom tecken.

Runt sig har Karl-Artur tre konspirerande kvinnor: hans dominanta och dyrkade moder Beate, hans fattiga föräldralösa fästmö Charlotte och den oansenliga och olyckligt förälskade organistfrun Thea Sundler.


Bevekelsegrunderna är allt som oftast fördolda i huvudpersonernas inre, vilket inte gör Charlotte Löwensköld självklar för scen men med sin omarbetning av romanen till pjäs för värmländska Västanå teater ser regissör Leif Stinnerbom till att nyttja de plötsliga svängningarna i handlingen till sin fördel.

Här gör också själva Västanå teaters scen, Berättarladan, sitt för föreställningen. Byggd för att efterlikna en elizabetansk teater, helt i mjuk trä och med en balkong omgärdad av trappräcken ger den gott om spelutrymme för alla tvära kast i känslolivet som här blir till tvära språng över scenen.

De inre monologerna för Stinnerbom smidigt över till yttre genom att låta byfolket i pjäsen agera talkör. Lekfullt dansar de kring huvudpersonerna, som slänger fram förebråelser och frågor både om och till det trätande kärleksparet Charlotte och Karl-Artur. När Karl-Artur, allt mer uppfylld av sig själv, börjar agera väckelsepredikant faller de hänförda vid hans fötter. När Charlotte attackerar Thea med en sax samlas de kring de två kvinnorna i en hotande cirkel.


Mot ladans träfond bryter Inger Hallström Stinnerboms imponerande vackra kostymer av i milda klara färger och ger sagan både skimmer och dramatik. Att se klänningarna röra sig i dans, för i detta fall rör sig inte bara dansarna utan även kostymerna, är underbart.

I centrum på scen framför en ensemble pjäsen igenom musik av Magnus Stinnerbom, som bestämt och frejdigt interpunkterar replikerna och ger föreställningen ytterligare dynamik.

Charlotte Löwensköld är Västanå Teaters nionde Lagerlöf-uppsättning i Berättarladan. Så ligger också ladan i anslutning till Rottneros Park där Lagerlöf tänkte sig att Gösta Berlings saga utspelade sig, även om godset hon hade till förebild är nedbrunnet och parken anlades först decennier efter att romanen skrevs.

Tillsammans med denna vackra, kvicka föreställning borgar miljön för en mycket stämningsfull och glädjande sommarteater. Även om Lagerlöf nu är Lagerlöf och inte Austen och det olyckliga kärleksparet således aldrig får varann.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.