Välspelat – men förutsägbart

Barbro Westling ser ”Knutpunkten” på Helsingborgs stadsteater

Barbro Westling

helskärm

Paret ska åka på vännernas bröllop. Pappan och de två vuxna döttrarna ska åka på mammans begravning. Avgångstiden för tåget flyttas hela tiden framåt, en timme, tjugotre minuter eller var det fyrtiofem? Är det verkligen Öresundståget personerna väntar på? Och varför är det stora resecentret för tåg, båt och buss i Helsingborg så öde och tyst?

Visst är Knutpunkten agnad med lokalkänsla genom valet av social plats. Kroken sitter i alla fall i det existentiella, i Sartres lyckta dörrar och Becketts väntan på ­Godot. Det är gamla klasskamrater och arbetskompisar som råkas på perrongen och i räkfrossan efter paus. Det är livsval, livslögner och tomhet som gapar mellan pjäsens repliker. Och känslan av att ha varit i denna relationsdramatik förut.

Jörgen Dahlqvists dialogteknik är sig lik, repliker hackar upprepande, fram och åter, avbrytande och utelämnande meningens huvudord. Direkt njutbart blir det när två dialoger pågår samtidigt, rytmiskt flätade fast i parallella spår. 

Annars är det denna gång mest komiskt med den hackande dialogen. Nils Dernervik sätter snurr likt femtiotals­komikern Danny Kaye och får perfekt och syrligt käbbelmotstånd i ­Lisa Larssons resonansfyllda flickvän. Varför tog de inte bilen, som hon sa, i stället för tåget?

I föreställningen springs det och letas välkoordinerat i de grå plåttrapporna och Linda Ritzéns regi drar åt den lätthet som hör till genren. Den äldre och undflyende pappan (Bill Hugg) med de vuxna döttrarna (Victoria Wikberg och Birgitta Rydberg) slår förvisso an en mörkare närmare-döden ton. 

Men han vet att lägga locket på. 

Det hinner dock blänka aggressivt om familjens kontaktlöshet och inbördes rollfördelning och särskilt mångskiftande blänker det i Birgitta Rydbergs ömtåligt tuffa före detta miss­brukare.

Det är inte utan att Jörgen Dahlqvist och Linda Ritzén, med rötterna i experimenterande kollektivet Teatr Weimar i Malmö, förvånar med denna förhållandevis konventionella version på temat vår grundläggande ensamhet. 

Rollerna är välspelade men de är förutsägbara som typer och stannar nedtryckta i sina fack. 

Och varför är det alltid räkfrossa när det är som folk är mest? 

Mig säger Knutpunkten inte mer än ett svep över ytan.