Lyriska scener varvas med slapstick

Att kliva in i Suzanne Ostens teater

Amelie Björck

helskärm

Suzanne Ostens föreställningar tittar man inte bara på. Man liksom kliver in i teaterns bultande kropp – ofta poetisk, ofta kaotisk, alltid lekfull. Nu är vi i den amerikanska södern: bildäck i högar, en kantstött husbil, en kaktus och en malplacerad zebra i papp. I ett hörn sitter Dijle Yigitbas, vars trummor och strängspel styr tempot mellan schvung och läkande schamanism. Maria Johansson Josephssons stora röst kan vara so(u)l och måne eller smalna till en svirrande orm-fågel-syrsa. Men varför är sångtexterna på engelska, när publik från 8 år bjuds in?

I husbilen bor familjen Keaton och varje gång pappa Joe kommer hem full blir det ”show”. Gustav Deinoff gör pappans raseri till en sjuhelsikes transformationsakt, komisk och skräckinjagande i sin nyckfullhet. Ett flin blir ett vrål och en klappjakt på Parwin Hoseinias mamma Myra blir en smocka mot lilla Buster när mamma flyr upp i trapetsen.

Det är Siri Hamaris Buster i hatt och kavaj som berättar, för det finns ett episkt drag. Liksom dramatikern Gunilla Linn Perssons och Ostens uppsättning Delfinen, som 1992 satte standard för modig svensk barnteater, handlar pjäsen om barns strategier för att överleva föräldrars svek.

Filmhistorien utgör skuggtext. Buster Keaton var stumfilmspionjären som fick tillnamnet ”Stenansiktet” för att han tog varje tilltufsning med oförändrat ansiktsuttryck. Redan som treåring deltog han i sina föräldrars komedisketcher där han kastades hit och dit (ett handtag syddes in i hans jacka). Buster blev bra på att aldrig visa smärta. Som vilket barn som helst i en misshandelsfamilj.

I Persson/Ostens drama har Buster en bror som i likhet med filmhistoriens Harpo Marx slutat tala. I gengäld utmanar han pappan med ändlösa upptåg samt byter ideligen krullperuk som för att slippa vara sig själv. Deinoffs Joe och Klas Lagerlunds Harpo stjäl showen rätt rejält. Båda gör maxad fysisk teater och slapstick – de är jobbiga och rörande och har publiken i sin hand. Även om de utåtagerande i en dysfunktionell familj brukar ta mest plats hade jag velat se mer ljus och koncentration kring Buster. Det hade funnits utrymme att stryka några akrobatiska snubbelturer.

Syskonens relation där Buster stoiskt tar slagen för sin knasiga bror och där de tillsammans drömmer sig iväg till månens baksida kommer i alla fall fram fint i några lyriska scener där divamäktiga Josephsson agerar skyddsängel. Ostens starka tro på barns förmåga att hitta andrum med hjälp av fantasin förnekar sig inte.