Rakt, stramt och vackert – men gnistan dröjer

helskärm

Det har väntats på Godot i snart sextio år nu, och det är väl inte mycket att göra åt: Samuel Becketts klassiska pjäs siktar på själva existensen, på väntan, förväntningar och detta ständiga ”sedan” som vi hoppas ska förlösa oss. Men som alla vet kommer aldrig Godot. Vladimir och Estragon får fortsätta att fördriva tristessen och dödsångesten som pilar i botten av pjäsen med dans, tankar på skilsmässa, tupplurar och sociala lekar.

På Helsingborgs stadsteater spelas pjäsen i regi av Rick Cluchey, som levt med Becketts texter ända sedan han väntade på frigivning i ökända fängelset San Quentin. Där började han 1955 avtjäna ett straff för väpnat rån. Cluchey startade ett teatersällskap i fängelset, och första pjäsen de spelade var just I väntan på Godot. Sedermera skulle Samuel Beckett bli en personlig vän, och den manusversion man spelar i Helsingborg har Cluchey själv fått av författaren. Den kända raden ”kvinnan föder gränsle över en grav” har till exempel ändrats till ”de föder gränsle över en grav” – en viss förbättring, eftersom ”kvinnan” som begrepp är milt sagt problematiskt.

Det är en stram uppsättning, med vacker scenografi på djupet i scenrummet, med hjulspår tvärsöver ett sandvitt golv, en stenbumling och det klassiska trädet som hör pjäsen till. Texten rinner fort. Dan Kandell (Estragon) och Jörgen Düberg (Vladimir) gör inte det krumeluriga komikerpar av huvudrollerna som man ibland ser, utan angriper pjäsen relativt rakt.

Till en början är spelet så pass slätt att det blir i tråkigaste laget, men Michalis Koutsogiannakis tänder gnistan med sin Pozzo, som kommer in med slaven Lucky (Tobias Borvin) i ett rep om halsen. Koutsogiannakis tillför hela ensemblen syre och kraft med sin energiska, koreografiska spelstil, och genast blir det större dynamik, också mellan Estragon och Vladimir.

I andra akten har uppsättningen lyft rejält och bjuder på ett flott crescendo som mjukt planar ut mot slutet.

Malin Krutmeijer